Analys av Patrik Zetterbergs stora succé då sportchefen iscensatt paradigmskiftet (tänk Gråhns sågning) – men faktiskt risker vid horisonten med att få större värvarslant

Karaktär. Spelskicklighet. Dessa två saker är det som behövs för ett framgångsrikt hockeylag. Låter enkelt, men det är det verkligen inte.

Men där har verkligen VIK:s sportchef Patrik Zetterberg lyckats. Det var Zäta som valde att satsa på Thomas Paananen som tränare och hålla honom kvar i föreningen, trots fina anbud från bland annat utlandet. Ett väldigt bra första steg av Zäta, minst sagt.

Om man, som referens, tittar på VIK-truppen som ramlade ur Allsvenskan våren 2017, slår det verkligen en (kolla själv…) hur många väldigt mjuka spelare som verkade tycka väldigt synd om sig själva som var med då. Så här i efterhand kan det inte alls varit lätt för Christer Olsson…

Då var det till och med så att Stefan Gråhns, en av ganska få med hjärta då, kände sig manad att säga det bevingade ”antingen spelar man för VIK eller så kan man dra”. Nu har Patrik Zetterberg istället fyllt hela laget med en massa Stefan Gråhns-typer, med fina karaktärer och mod.

Stefan Gråhns var en ganska ensam slitvarg i VIK och en föregångare till Morgan Hassel (vänster) och alla andra fina karaktärer i ”Nya VIK”. FOTO: RUNE ÅHLÉN

Och de spelare i dagens VIK som tidigare kanske inte var kända för sina karaktärer och mod har nu dragits med i att börja slita mycket mer. Detta då majoriteten numera i VIK är spelare som arbetar extremt hårt och inte letar ursäkter eller tycker synd om sig själva.

Att Zäta och Paananen var stenhårda i att vissa behövde lyfta sin arbetsmoral vittnar de enligt uppgift stränga förhörslika sessionerna VIK-ledningen hade med vissa spelare inför denna säsongen. ”Antingen spelar man för VIK eller så kan man dra”. Som sagt.

Zäta och Paananen (och Lasse Ivarsson) har verkligen lyckats med karaktärsbiten. Lika imponerande är att man har lyckats med skicklighetsbiten och spelarutvecklingen också. Givetvis hänger det ihop en del med karaktären, att desto hårdare och smartare man tränar desto skickligare blir man.

Men Zäta verkar även ha ett väldigt fint öga för talanger som kan bli producenter. Zäta satsade hårt på skickliga Västeråssöner som Frycklund, Zetterberg, Lindelöf och Jansson, som kanske vissa ifrågasatte om de kunde vara ledande spelare i Allsvenskan. Men Zäta visste bättre.

Zäta hämtade in forwards som han sett noga i form av Sebastian Benker och Kalle Östman, två spelare som pendlat mellan Ettan och HA en bra bit över 20-årsstrecket. Bägge idag oerhört viktiga topp-6-forwards och PP-producenter.

Just att inte krångla till det är en styrka i Patrik Zetterbergs sportchefsskap. Zäta försöker inte vara smartare än alla andra. Istället värvar han det bra han ser framför ögonen. Helt enkelt.

Detta istället för att leta för mycket i amerikanska college och få spelare som kanske börjar längta hem (mänskligt såklart) och bokar flygbiljetter och tänker på hemresan när allt ska avgöras. Detta fenomen har jag hört sportchefer beskriva och under många år tappade VIK:s importer och stjärnspelare nästan allt i slutet av säsongerna. Till och med Broc Little.

Inför säsongen i Ettan skrek VIK-försvaret efter karaktär och storlek och Zäta tog helt enkelt in backklipporna Morgan Hassel och Kenny Källström. Problemet löst.

I kvalserien till HA var Sebastian Benker snuskigt bra tillsammans med Meyer i Troja. Kalle Östman var riktigt vass i Borlänge. Zäta uppfattade snabbt potentialen och signade bägge. Liksom inget krångel och även dessa är spelare som verkligen sliter som varje byte vore deras sista.

Även hårt slitandes Isac Skedung och William Wikman har verkligen bidragit med sitt enorma jobb och personifierar det nya extremt hårt arbetande VIK. Zäta plockade in dessa för honom välkända spelare och produktionen har också kommit där till slut.

Zäta hade också känslan för att plocka in Samuel Ersson. Vad mer behöver sägas? Samtidigt överskattade sportchefen kanske Marcus Dahlboms kapacitet på allsvensk nivå och nu sitter man i en jobbig kontraktssituation där. Även solen har sina fläckar.

Allt detta har Zäta alltså gjort med två lågbudgetlag. Laget i Ettan var enligt Zäta själv kanske bara tia i Ettans löneliga. Dagens HA-lag ligger i den absoluta botten i lönetabellen.

Det gör ju Zätas två lagbyggen än mer imponerande. Samtidigt är det faktiskt så att det finns en risk om man plötsligt får mer pengar att värva för.

Om man drar en omvänd parallell till NY Rangers (ett lag undertecknad följt noga) var de före 2005 kända som ett rikt lag som kunde köpa vad de ville. Det gjorde de också men inget funkade. Sen kom lönetaket 2005 och man tvingades skära ner på lönerna och verkligen tänka till hur man värvade. Laget blev mycket bättre och gick från botten till toppen.

Samma risk är det ju för Patrik Zetterberg. Har man bra med pengar finns risken att man värvar fler ”säkra” och beprövade namn med bra CV. Man blir kanske lite bekväm i scoutingen och åker inte till Vimmerby eller Borlänge den där lediga fredagskvällen för att leta billiga fynd, som Ettan verkligen kryllar av.

Om VIK bara hade försökt värva meriterat inför denna säsong hade vi kanske inte sett Benker, Östman, Zetterberg och Frycklund. Utan hamnat i Södertälje- eller Björklövenfällan.

Istället har ju just de beprövade värvningarna av främst Mattias Beck (kanske gick Zäta för mycket på de fina meriterna?) och viss mån Alex Younan (från SHL) inte varit riktigt så färgstarka som deras CV:n. (Younan dock på G nu och på väg att blomma).

Kondition och driv är en färskvara i idrott och värvar man meriterat måste man verkligen scouta lika noga som när man värvar billigt från Ettan. Det gäller då att hitta meriterat folk som Fredrik Johansson och Jonas Liwing som verkligen är seriösa.

Det gäller alltså att Zäta behåller sin hunger, enkelhet och noggrannhet i scoutingen även om han kanske får en större slant att värva för inför nästa säsong.