Tankar kring bygget av det helt nya VIK: ”Unga spelare är ”bänkbara””

Sportchef Patrik Zetterberg har nu en stor uppgift. Om några år kommer vi se tillbaka på den gamle storspelarens beslut just våren 2017. Antingen kommer han hyllas som den store arkitekten eller sågas. Eller något däremellan.

Sällan har en sportchef haft chans att påverka så mycket. Samtidigt är kraven lite lägre med tanke på de ekonomiska förutsättningarna. Kan tänka mig att nedanstående frågor studsar runt i ”Z:s” huvud:

Ska man ha en tydlig förstemålvakt eller två ”lika bra”? Vilka ”roller” vill vi ha på de sex backarna? Ska vi ha taktik efter laget man har/får eller bygga laget efter taktiken? Vill vi ha en renodlad fjärdekedja, en ”crash-line”? Och så vidare…

Att försöka återuppbygga ett passningsspel vore första prio om jag var sportchef. VIK anno 16-17 kunde generellt sett helt enkelt inte passa eller ta emot pucken. Oavsett hur lågt tempot var. Det var pinsamt uselt spel.

Jag skulle bortse från om spelare hade ifrågasättbar karaktär och istället jaga de skickligaste och smartaste spelarna. Tror ändå passningsspel, mottagningar och rörelse är hjärtat i lagsport med boll/puck, se på SM-finalen. Defensivhockeyn är död. Sedan är det upp till coachen att ta hand om divor och äregiriga spelare. Skickligheten, mod och spelförståelse bör vara nummer 1-2-3 i framtidens VIK. Oavsett härkomst och attityd.

Något undertecknad aldrig förstod under föregående katastrofsäsong var detta rullande på sju och ibland åtta backar. Nästan aldrig samma par en längre tid. Plus detta ständiga byte av kedjeformationer. Har det någonsin funkat att coacha så?

Som en läktartyckare som ser saker svartvitt gillar jag själv extremt tydliga roller. Jag gillade exempelvis backparet Rikard Ekström – Andreas Lindh då det begav sig. Tydligt värre vem som skulle göra vad. Tre liknande par är att föredra, med en tuff och en skickligare. Bara positionsspel, stå och titta/peta, minimera misstag och samtidigt producera noll framåt är inget för mig.

Jag tyckte inte att VIK under Olsson/Zabel/Paananen konstruerade tillräckligt tydliga kedjor. Det var ett ihopplock av forwards där till exempel en renodlad defensivspecialist som Jonte Berg studsade runt i kedjorna.

Systemfel 2. En ung, teknisk och orädd spelare som Gustav Lindberg fick chansen alldeles för sent samtidigt som veteraner och andra fullkomligt stank på isen. FOTO: RUNE ÅHLÉN

Talat lite med gamla coacher som varit framgångsrika. Ofta talas det om tydliga roller, utse en förstemålvakt, bästa backpar m.m. En coach menade att spelare gärna får vara med och styra. Ledarskapet handlar om att skapa en miljö med krav, ansvar och möjligheter.

”Coachens roll under match är väldigt begränsad”, tyckte en coach jag talade med. Gällande åldersprofil menade en coach att det finns många fördelar med unga spelare: De utmanar, är billiga, äregiriga, ”bänkbara” och de kör genom sargen ifall man ber dem och de sätter dessutom tryck på de etablerade.

Det är snudd på oförlåtligt att en sådan som Gustav Lindberg inte fick chansen tidigare samtidigt som veteraner och andra var ofattbart usla och rädda på isen. Systemfel deluxe. Lika fel var det att nästan enda backen som inte var rädd, Douglas Alenbring, fick spela så lite.

Frågan är hur VIK nu kommer byggas.