VIK-legenden Fredrik Nilsson om Tero Lehterä och vad Gulsvart behöver & mycket mer om VIK:s nya tränare inför Kristianstad och Södertälje

 

Lite mer om de nya coacherna som kanske i första hand ska verka som en länk i ”2024-kedjan”, som en brolösning in i framtiden så att den från början så positiva satsningen inte bryts redan nu.

Talade med VIK-legenden Fredrik Nilsson, coachade även VIK 2009-10, som spelade tillsammans med Tero Lehterä 1999-2000 i Jokerit. Nilsson var en toppspelare i det VIK som nog var den bästa upplagan i den gulsvarta historien med en serieseger i Elitserien 92-93.

– Tero är en schysst kille, som hade väldigt fina händer som spelare. Var inte den mest fysiska spelaren, men smart, säger Fredrik.

– Han är trevlig och avslappnad, har hört att han är en duktig tränare. Tror att han kommer att ställa krav, men kan givetvis inte hans filosofi idag.

– Däremot tror jag att det fortfarande är ett ”tydligare” ledarskap i Finland.

Vad behöver förändras i VIK tycker du nu med de nya tränarna?

– Oj, vilken svår fråga, mycket! Spelare som är kapabla att anta utmaningen, både fysiskt och mentalt. Sådana som klarar av att spela under press och är beredda att vinna utmaningen.

– Jag tycker truppen känns klen mentalt. Som lag måste de kunna bryta trender. De har spelat som en tvättmaskin.

– VIK behöver kunna bryta mönster genom att samtliga spelare exempelvis delar ut tre tacklingar under första fem minuterna i en period, alternativt att endast lägga ned pucken på deras vänsterback och alla går för det – har saknat sådant. Det har saknats försök att bryta spelmönster.

– De behöver ha spelare som leder verksamheten, samt en förstafemma som är en förstafemma (om du förstår). Sen behövs ett gäng spelare som kan stå upp mot de ”tuffa” spelarna i motståndarlagen.

– Men VIK gör ju nu ännu en förändring, vilket jag hoppas kommer leda till en positiv kurva. Detta behöver de för att fortsätta sin satsning mot SHL om de ska få med sig staden, sponsorer och fans.

– Både du och jag måste gå till jobbet varje dag. Men om du vill lyckas i ishockey måste du helt enkelt vara den som sticker ut och går vidare – alternativt tar ditt lag upp i seriesystemet. Annars kommer du alltid vara en allsvensk hockeyspelare (vilket inte är fel), men då ska du inte vara i VIK.

– Du måste fråga dig: ”Vad vill jag med din karriär, vart vill jag komma, hur vill jag att min framtid ska vara” men du måste inse att det kommer att kosta, säger Fredrik Nilsson avslutningsvis.

***

En som haft Tero som tränare säger att:

”Han är verkligen passionerad! Han har en hel del nya, annorlunda och intressanta sätt att se på livet och hockeyn. Han har en tydlig spelidé men har säkert fått tid att kunna förbättra sin ”playbook” efter att han fick lämna SaiPa.”

***

Nye andretränaren Sami Hirvonen är heller ingen duvunge och har meriter som huvudtränare i topplaget Tappara (och verkar även ha hett humör, dock 11 år gammal artikel):

Det blir väldigt spännande hur denna coachstil kommer påverka ett VIK där det nog varit (för) fritt väldigt länge. Sedan är ju (svenskar/spelare) ibland lite bortskämda och vana att passas upp på och få massor av positiv feedback hela tiden.

Någon sa att i ett hockeylag körde en spelare ner fälgarna på en bil vid en punka, och vissa kan knappt beställa en taxi och spara ett kvitto. Så nivån kan ibland vara lägre än vi tror, även om det såklart finns många undantag. Känslan är att i Finland är det inte riktigt så bortskämt…

Hur kommer dessa tränare reagera om en VIK:are tar dumma utvisningar och annat? Det lär ta hus i helvete på ett sätt som vissa spelare aldrig sett…

***

Fick även ta del av ett utdrag ur en längre djuplodande artikel från en snäll läsare som översatt, detta är bara valda delar om den filosofiske Tero Lehterä, i jag-form:

Publicerat i Iltasanomat 19/3, 2018.

Urheilulehti publicerade en intervju med SaiPas nya huvudtränare Tero Lehterä som väckte mycket tankar och frågor. Detta när tidigare jumbon SaiPa till allas förvåning var bland de åtta bästa i SM-liigas slutspel och mötte TPS i kvartsfinal.

”Jag (Tero) höll på att tanka bilen på en mack med billig bensin, när min gode vän Garth McBeth ringde mig. Det här är ungefär fem år sedan.

Garth hade tidigare varit scout åt Winnipeg Jets och hade följt vad jag gjort och mina tankar.

Han sa att jag lät precis som John Wooden. Mitt och hans sätt att tänka om saker och ting var tydligen väldigt lika. Alltså värden som hördes och syntes.

Jaha, John Wooden, legendariska basketcoachen alltså. Vad fint, tänkte jag. Sedan började jag forska lite om Wooden, leta efter litteratur. Jag letade efter Woodens böcker, men även såna som skrivits av många andra. Ända sedan dess har jag beställt mycket böcker utomlands, böcker som handlar om tränarfilosofier.

Som människa är jag inte likadan som Wooden var. Han var en mer konventionell person i samhället. Wooden levde strikt efter de värden som skapas åt oss i samhället. Men jag märkte att jag letade efter samma saker i mitt coachande. Repetitioner, fokus på skills, fysisk styrka…Jag hittade väldigt mycket likheter.

Det som fick ljuset att gå upp för mig var denna tanke av Wooden:

Success is peace of mind, which is a direct result of self-satisfaction in knowing you made the effort to become the best of which you are capable.

Jag förstod att många gånger sätts målbilder åt fel håll och man förstår inte vad målen betyder och kräver i praktiken. Vad kräver det här målet av idrottaren? Vad krävs av hela organisationen?

När man börjar attackera målet så är fokus för många på det allra största, när det i själva verket borde vara på den allra minsta detaljen som behövs för att någonsin kunna nå det där målet.

Jag har spelat med framgångsrika hockeyspelare. De har pratat mycket om resan, ganska klichéaktigt. Men inte många av dem har pratat om resan under resans gång. Då hade man redan varit i mål, ifall spelare lärt sig att uppskatta resan under resans gång.

Människan kommer alltid först

Människan kommer alltid först i min tränarfilosofi. Individfokus och själviskhet spelar en central roll. Min roll är att förädla dessa egenskaper. Förädlad själviskhet. Där har vi det.

Lagspel är till stor del förädlad själviskhet.

Som tränare måste jag kunna styra allt det mot klubbens och lagets bästa. Det gör jag genom att ge spelarna roller. Jag behöver inte slänga mig med något bullshit, några liknelser från krig eller annat skit. Jag förklarar för spelarna så att de förstår.

Lycka kommer inifrån. Därför måste man förstå att vara självisk. Det är kul.

Du kan göra bra saker åt andra, men kom inte och säg att det här gjorde jag för din skull. Var ärlig, du gjorde det för att det fick dig att må bra.

Man jag har inte råd att offra sex gånger så mycket tid på en spelare och samtidigt lämna fem spelare utan hänsyn. Då skulle jag vara orättvis. Utgångspunkten är ju att varje människa är lika mycket värd och varje människa måste ges chansen.

Varför skulle jag bära mer vatten till brunnen åt en spelare och mindre åt andra?

Vad gör den spelaren så mycket mer viktig än de andra? Och en sådan spelare är dessutom ofta den som inte är särskilt intresserad av hela grejen eller ens vill det.

Jag erbjuder alla samma verktyg. Men de spelare som vill allra mest, det är dem som jag viskar i örat hela tiden. De som jag märker inte vill eller bryr sig, de låter jag vara helt i fred. Då skulle jag investera i en dålig aktie.

Media och fans har naturligtvis sitt fokus på resultatet. Jag är intresserad av att göra saker långsiktigt. Det är klart att resultat göder vissa saker och i dagens samhälle är det inte så lätt att vara så stark att man kan sluta att bry sig om utomstående faktorer. Det är inte lätt att vara modig.

Därför måste man förstå att framgång börjar med att göra de små sakerna. Jag har försökt att förklara för spelare att inte hela tiden tänka på målsättningen, utan fokusera på de saker som leder fram till målet. Här kommer vi till Woodens tankar, att fokusera på de små sakerna.

Min första anställning som huvudtränare i SM-Liiga är en enorm uppgift. Till det hör speltekniska, fysiska och mentala aspekter och mycket annat. Och allt det där inkluderar en massa underkategorier. En sån helhet går inte att lösa snabbt.

Mycket hänger på tiden som vi har. Det finns vissa normer som en spelare måste kunna uppfylla för att kunna spela 60 grundseriematcher på den här nivån.

Nu märker jag att det för vissa spelare har kommit alldeles för mycket information på en gång. Och när det händer kan det bli ett bakslag. Allt hänger på inlärningssnabbheten. Jag måste alltid få informationen i så simpla former att även den som är långsammast på att lära sig får verktygen. Om någon inte fattar, då måste man tänka på hur mycket man måste backa bandet för just den enskilda individen.

Jag har utbildat mig inom sådant som egentligen inte har med det här arbetet att göra. Om vi vore i USA så skulle jag inte ha någon nytta av dessa kunskaper, för då fanns det redan egna killar i företaget som sköter just de bitarna. I Finland är dock resurserna som de är. De fysiska bitarna till exempel, de har jag fördjupat mig i rätt mycket. Jag har även inhämtat kunskaper om den mentala träningen.

Den största utmaningen som jag gillar med det här jobbet och som jag även hatar, är att göra upptäckter om sig själv. Varför gjorde jag så där? Varför sa jag så där? Det här jobbet handlar om kontinuerligt ifrågasättande. Det ger mig kickar.

Jag kan fördjupa mig i det här jobbet i timmar. Jag kan vandra runt i köket i två och en halv timme, skriva ner saker dels på taktiktavlan, dels på papper. Och rätt vad det är så går det upp för mig att jag skulle ju hämtat min dotter för en halvtimme sen.

Ibland läser jag det som skrivs i sociala medier. Jag gör det bara för att någon annan tänker så annorlunda om saker än jag. Jag försöker att förstå hur de andra tänker, och varför de tänker så. Jag gör det för att det ska vara lättare för mig att vara här.

En spelare måste förstå vad man gör, hur man gör det och varför man gör det. Jag vill hjälpa spelaren i dennes prestation. Jag vill att han lär sig att göra iakttagelser om sig själv. Att lära ut det här ger betydelsefullt innehåll åt en spelare. Då lär han sig att se var han ligger på riktigt. Och i bästa fall accepterar han den verkligheten. Så att man inte gör sig till halvgud eller är för hård mot sig själv. På så vis kan man undgå pressen, när man kan observera och bearbeta saker.

Det görs ju naturligtvis inte i en handvändning. Det är riktigt svårt. Ibland känns det som att insikt är lätt, ibland känns det som att jag är helvetiskt dum.

Det har sagts till mig att spelare, i synnerhet unga spelare, gillar mitt sätt att coacha. Men jag är ingen guru. Jag är bara på en resa, gör iakttagelser och jag gillar det.

Jag hamnade i tränarbranschen när Jukka Holtari frågade mig till Esbo för att bli Jussi Ahokas andretränare för B-juniorerna. Jag hade precis avslutat min spelarkarriär, sista matcherna spelade jag i Danmark.

Min kollega Pekka Virta sa häromdagen, att det här borde vara roligt. Det är ganska bra sagt. Det här är ett roligt spel. Jag gillar att hjälpa de där killarna. En spelares ansikte när han äntligen lyckas med något som man tränat på länge? Och om det dessutom händer under en match – det ansiktsuttrycket!

Det känns som att någon trycker en stor check i din hand. Den checken sätter jag sedan i min innerficka. Som juniortränare hann jag få rätt många innerfickor proppfulla med virtuellt cash.”