Gästinlägg från Mr. C. ”Därför lyfter inte VIK den här säsongen heller – centersidan är åter det stora problemet och vi kan jämföra med 18/19, Djurgården, Karlskoga, Södertälje & Björklöven”

PÅ BILDEN: Södertälje har lyckats klart bättre med centersidan. Hade Gradin lirat där hade han nog fått många fler puckar att jobba på tror Mr. C. FOTO: JIMMY GERDIN, VIK.se

Det var ett tag sedan, men här kommer ett nytt gästinlägg från Mr. C. som lite julläsning:

***

Därför lyfter inte VIK den här säsongen heller – centersidan är åter det stora problemet

”Man kan skylla en hel del av de senaste säsongernas dåliga resultat på VIKs sportchefer. När Patrik Zetterberg till slut körde i diket hade han i alla fall insett en sak. Ska man ligga i toppen av en serie behöver man ha bra centrar.

När vi nu åter ska analysera varför inte heller det här lagbygget funkar nämns väl alla lagdelar utom Korhonen i mål som orsak. Ingen lagdel har väl presterat tillräckligt bra för att VIK ska vara ett topplag, men jag landar ändå i att centersidan åter är det här lagbyggets stora problem. Men backarna och forwards då?! Det ropar många. Backarna får behandlas vid ett annat tillfälle.

Forwardssidan verkar i alla fall upplevas för dålig och Micke förmedlar ofta att VIK behöver ha in en eller två skyttar. Jag är inte helt säker på att så är fallet. Eller så här, för att kunna vinna serien så är svaret ett rungande JA. För att komma topp 6 som är lagets målsättning är vågar jag påstå att det är centrarna som är problemet, inte ytterforwards.

Jag ska förklara varför men först en viktig sak. Att centrarna är för svaga betyder inte att de gör det för dåligt. Centersidan är ihop med Korhonen den lagdelen som får minst kritik och anledningen är enkel.

Centrarna kämpar och sliter varje kväll på isen. Zether, Kant och Sjödin spelar nog i princip på sin maxpotential just nu. Då ska man inte ha kritik utan beröm. Det här inlägget handlar alltså inte om att såga spelarna i sig, det är inte på spelarnivå VIKs problem ligger den här gången.

Vi behöver dock titta tillbaka lite för att kunna belysa vikten av bra centrar.

Den överlägset bästa centeruppsättningen man haft i VIK sedan man var nere i div. 1 och vände hade man säsongen 18/19. Det de flesta minns var att Samuel Ersson stod på huvudet men få verkar ha förstått vilken otroligt bra centerlina Gulsvart hade den säsongen. Kalle Östman fick mest credd men det man glömmer lite var Mikael Frycklund. Det har i efterhand visat sig att han 18/19 gjorde sin bästa säsong i karriären.

Östman & Zäta. FOTO: RUNE ÅHLÉN

Skedung var tredjecenter och Johan Skinnars startade oftast som fjärdecenter. När någon av centrarna inte kunde spela fick Fredrik Johansson hoppa in och i värsta fall fick även Jesper Johansson spela som center. Nu var VIK inte särskilt skadedrabbat utan man kunde allt som oftast ställa upp med ordinarie centerlina.

Östman/Frycklund var centrar i de offensiva kedjorna. Skedung i tredjelinan och Skinnars i fjärde. Hierarkin var glasklar och alla köpte in sig på sina roller. Dessutom spelade Fredrik Johansson alltså ytter den säsongen. Man kan ju undra vilken av centerplatserna han hade tagit i dagens VIK?

Här är statistiken på de centrarna 18/19:

I spelet 5-5 var alltså Frycklund den stora tungan på vågen. Till skillnad mot tiden efter Linköping så tog han nämligen även defensiven på allvar. Han hade faktiskt en lite trög start men från november och framåt var han kanske bäst i hela serien.

Det både Östman och Frycklund gjorde otroligt bra var att när VIK vann puck i egen zon drev de ofta pucken över hela banan och etablerade tryck i anfallszonen i princip ensamma. Det är guld värt att ha sådana spelare i laget.

Frycklund & Benker. FOTO: RUNE ÅHLÉN

Isac Skedung gjorde sina plus som han brukar. Dessutom gjorde både han och Skinnars ganska bra med poäng. Med totalt 35 mål och 86 assist bidrog centrarna med 2,32 mål per match.
VIK gjorde 2,98 mål per match så centrarna var inblandade i 78% av lagets mål.

Dessutom snittade de +7,75 i plus minus så defensiven var över lag bra i 5-5 även om Ersson såklart bidrog mycket där.

I år har centrarna följande statistik efter 29 spelade omgångar:

Visst haltar antalet matcher lite då 3 av dem har varit borta i omgångar men totalt sett så har VIKs tilltänkta centrar gjort 11 mål och 19 assist. Centrarna har alltså bidragit till 30 av lagets 69 mål hittills. Nolan Stevens i Södertälje har exempelvis gjort 32 poäng på sina 26 matcher. Han har alltså ensam bidragit till fler mål totalt än vad VIK:s fyra centrar gjort tillsammans.

Både säsongen 18/19 när VIK kom 3:a och förra säsongen när VIK kom 11a så gjorde man i snitt ca tre mål per match framåt. Säsongen 18/19 var centrarna inblandade i 78% av lagets mål. Förra säsongen var centrarna inblandade i 75-80% av lagets mål beroende på hur man räknar Hutchisons statistik. Hittills den här säsongen har VIK gjort 2,32 mål per match. Dock så har centrarna bara varit inblandade i 0,43% av lagets mål. Det måste vara bottenrekord.

För mig är det ett smärre under att VIK ändå har tagit så många poäng som de har med den här centerlinan. Förra säsongen gjorde VIK alltså ungefär 3 mål per match. Södertälje som leder serien just nu har gjorda 3,6 mål per match. Tre mål per match räcker normalt till 4-6 plats i serien endast sett till antalet gjorda mål. Då många ropar på nya backar och framför allt några spetsyttrar ser jag det snarare som att våra yttrar har räddat oss.

Förra säsongen gjorde yttrarna ganska precis 1,5 mål per match. Den här säsongen har VIKs yttrar också gjort ganska precis 1,5 mål per match. Alltså 1,5 av 2,32. Det är en otroligt hög siffra procentuellt och det handlar nästan enbart om att centrarna knappt gör några mål alls.

Lägg där till att de också har historiskt få assist så kanske yttrarnas insats hamnar i ett annat och bättre ljus. Det är faktiskt smått otroligt att Jacob Hayhurst och Carl Jacobsson har gjort så pass många mål utan att ha en skaplig center bredvid sig.

Även Anton Gradin har börjat komma i gång nu med 8 gjorda mål. Gradin är för mig det yttersta beviset på behovet av bra center. Gradin har ett så bra skott så om han bara får rätt lägen så kommer han att göra 25 mål i hockeyallsvenskan. Dock klarar han inte att skapa de här lägena själv. Det behöver hans medspelare göra åt honom.

Som jag ser det fanns det bara två spelare i starttruppen som kunde hålla pucken och skapa tid Gradin behöver. Först när de dragit på sig motståndarnas uppmärksamhet kan de slå den passning som snipen Gradin behöver. De spelarna var Komarek och Hayhurst.

När man från start valde att sätta dem i samma kedja med Rosdahl bredvid så blev Gradin utan lekkamrat och föga förvånande så gjorde han i princip inga mål alls i 5-5 de första 10 matcherna.

I powerplay producerade han skapligt med poäng men så spelade han oftast med Hayhurst. Numera har laget även Elias Ekström som framspelare och nu börjar Gradins fina skott äntligen att synas i matcherna. ”Men vad är problemet? han får väl skapa mer chanser själv tänker någon”. Det kan han tyvärr inte.

Eller tyvärr och tyvärr, hade han kunnat det med det skottet han har hade VIK aldrig kunnat värva honom. Då hade han spelat i SHL i stället. Jag tror att Gradin fick spela sin första match med Hayhurst samtidigt som Eric Karlsson tog över som tränare. Runt omgång 11.

Micke sa i senaste VLT-podden att sedan omgång 13 har Gradin börjat producera bättre. En slump?

Jag vill ge ett exempel på exakt hur det kan fungera i praktiken. När Hayhurst kommer in med fart i anfallszonen vet alla försvararna i motståndarlagen att det gäller att vara på tårna. För att Gradin ska kunna ladda och skjuta behöver han få lite mer tid än normalt.

Svante Sjödin. FOTO: JIMMY GERDIN, VIK.se

När Zether, Kant eller Sjödin åker in i zonen kan motståndarbackarna i lugn och ro sortera in omgivningen. De tre har nämligen fullt upp med att hålla koll på pucken så de hinner inte titta upp och leta passningar. De har också svårt att slå sin gubbe i 1-1 och det har motståndarna koll på. En bra försvarare agerar ganska olika beroende på vilken forward de möter.

Här har yttern Hayhurst de egenskaper våra centrar saknar. Får han minsta chans trampar han förbi motståndarna och de vet de om. Bara det gör att Hayhurst medspelare får det lite lättare när det är han som kommer farandes. När han väl lyckas att slå sin gubbe måste försvararna prioritera om och det är då Gradin plötsligt får sin halvsekund extra som han behöver.

Det här syns ganska tydligt på några av Gradins mål i år. Ekström har också en förmåga hitta Gradin i bra lägen, där handlar det mer om bra spelsinne och snabba passningar än att han kommer med fart men principen blir den samma. Både Frycklund och Östman har mycket av de egenskaperna att både kunna slå sin gubbe och leverera en bra passning efteråt.

För mig hamnar Lukas Zetterberg hamnar i samma kategori som Gradin. När Z får tid att sikta in sig i bra lägen gör han ofta mål. Står han i PP och laddar för direktskott måste passningarna komma klockrent men gör det de så gör han mål. I alla andra fall så är han bara en spelare i mängden.

Går man igenom Zetterbergs alla mål i VIK har Frycklund assist på väldigt många av dem. Z är lika beroende av en bra puckhållande medspelare med bra spelsinne som Gradin är. Visst finns det yttrar som Hayhurst med det spelsinnet och förmåga att hålla puck men oftast så är det centrarna som har de egenskaperna. Dessutom blir de yttrarna inte långvariga i VIK.

Är alla spelare på planen lika viktiga? Jag säger nej.

När vi tittar på en klassisk hockeyuppställning är det fem spelare var av två är backar, två är framåt på kanterna och en är lite mer i mitten. Man skulle kunna säga att centern är navet i hjulet en grunduppställning. Dessutom så är centern den enda spelare som i princip alltid spelar med resten av spelarna runt sig.

Man måste ha en oerhört bra splitvision som center. Sen finns det en sak som många inte tänker på. Centrarna är de som får ta mest ansvar över stört yta på isen. Skolade centrar är vana vid det här.

Jag är säker på att vissa typer av personligheter väljs ut för att bli centrar redan som barn. Man vill ha mycket puck, klarar av att tänka hockey rätt och tar sitt ansvar över hela isen. Jag har själv spelat både ytter och center i innebandy och så fort jag var center kände jag ett helt annat ansvar än om jag var ytter. Det är lite som att centern är det äldsta syskonet i familjen. Redan som barn har den fått ta ansvar för sina syskon och varit den som föräldrarna ställer lite mer krav på.

Ibland får man ju kasta in någon ytter som center och det blir ytterst sällan bra över tid. Vi får tänka på att de här spelarna har spelat hockey hela livet och hade en ytter haft centerpotential hade den med största sannolikhet redan spelat center.

Det är nämligen brist på bra centrar på i princip alla nivåer. Att stoppa in en ytter som center går såklart några matcher, men att kräva att en ytter ska lära sig det som en skolad center har utvecklat hela livet på några matcher är faktiskt inte rimligt.

En bra topp-2-center lyfter sin omgivning

Kelsey Tessier – en av få VIK-centrar som nått 40 poäng de senaste åren. FOTO: RUNE ÅHLÉN

I januari säsongen 19/20 hade VIK hela hockeyallsvenskans hetaste kedja. Centern Kelsey Tessier hade haft en tuff höst och till och med varit bänkad under någon match. När han väl fick ihop det så var det med besked. Vilka var de andra två kanonerna som bildade den här otroligt poängstarka linan då?

Inga mindre än Victor Hertzberg och Sebastian Benker. Plötsligt var de toppspelare i serien och det skrevs tidningsreportage om hur dominant de tre var tillsammans.

För oss som kan historien vet vi att varken Hertzberg eller Benker är några dåliga hockeyspelare men några toppspelare i HA är det inte tal om. Stoppa in dåtidens Tessier med till exempel Ekström och Hayhurst nu så har vi en superlina i HA, det vågar jag lova.

Att Tessier lyfte Benker och Hertzberg till kan vi nog alla vara överens om. Tänk er om Anton Gradin fått spela med Stevens i SSK i stället för med Zether i VIK. Då pratar vi topp-3 i skytteligan.

För de mer icke nördiga hockeyfans som hittat in hit ska vi kort ta vilka typer av centrar det finns. Man brukar prata om tre olika typer av centrar i hockey. Defensiva centrar, offensiva centrar och tvåvägs centrar:

Defensiv center
En defensiv center är precis som det låter. De främsta egenskaperna ligger i att ligga rätt i banan och att hindra motståndarna från att göra mål. Särskilt framför egen kasse när laget är tillbakatryckta så är de här spelarna viktiga. Med en bra defensiv center så kan backarna hålla sig på sina platser och försvarsspelet blir ganska enkelt.

Isac Skedung är den absolut bästa defensiva centern VIK haft de senaste säsongerna. Om en defensiv center kan stänga ner motståndarnas topplina och spela 0-0 har man vunnit en del av matchen. Det är därför man ofta startar med tredje eller fjärdelinan i matcherna på bortaplan eftersom motståndarna ofta startar med sin offensivaste kedja.

Man vill även gärna spela de defensiva centrarna när man tekar i egen zon. Ett lyckat uppdrag för en defensiv center kan vara att vinna tekningen, transportera pucken till motståndarnas mål och skapa en offensiv tekning. I ett väl fungerande lag räcker detta väldigt långt om man har andra spelare som producerar målen. De här spelarna brukar även vara väldigt bra i boxplay.

Offensiv center
En offensiv center är även det precis som det låter. Den här spelaren ska driva spelet framåt, kunna hålla i pucken i anfallszonen och skapa tid åt sina medspelare. En bra offensiv center gör ofta väldigt många assist men även endel mål själv.

Mikael Frycklund är i sina bästa stunder en otroligt bra offensiv center på HA nivå. När Frycklund spelar vill motståndarna gärna matcha sina bästa defensiva spelare mot honom.
Man startar gärna de offensiva centrarna i anfallszonen och gärna med en eller två offensiva backar bakom. Här är det mål och assist som räknas. De här centrarna är ofta speluppläggare i PP också och gör i regel många av sina poäng där.

Svagheten är såklart defensiven. Dels framför eget mål men även offensivt har många offensiva centrar problem med att värdera riskerna. I de lägen laget tappar pucken i offensivt så vill man gärna ligga med 3 man hemåt. I grunden är det centerns ansvar att vara den tredje spelaren även om det sker i samspel med yttrarna. Att tillexempel Liam Dower Nilsson inte spelar center i björklöven har med det här att göra. Han är för offensiv och behöver någon mer ansvarstagande spelare bredvid sig.

Tvågscentern
Sen har vi tvåvägscentern. Den center som behärskar både det offensiva och det defensiva. Den här centertypen är ganska ovanlig i HA. Hockeyallsvenskans bästa 2 vägs center har de senaste säsongerna varit Marcus Krüger. Under alla år i NHL var han i princip en defensiv center men in HA är han även tillräckligt bra offensivt och gör ganska nära en poäng per match.
Precis som den defensiva centern så är de här spelarna duktiga på att ligga rätt i försvaret. Även i anfallsspelet så har de koll bakåt och väger hela tiden av riskerna bakåt fast det egna laget har pucken.

De här centrarna är perfekta för att starta i defensiv zon. Vinner laget tekningen kan de transportera pucken upp i anfallszonen men till skillnad från den defensiva centern som ofta är nöjd med en tekning så kan de här även etablera tryck framåt. Att ha åtminstone en två vägscenter är väldigt viktigt om man vill vinna en serie. De går ofta många mål plus i spelet 5-5 och de kan spela både boxplay och powerplay.

Sammanfattning
Den offensiva centern drar oftast mest rubriker till sig och är roligast att titta på. Tvåvägscentern är oftast den som bidrar mest till att laget vinner fler matcher än de förlorar. Defensiva centern får oftast minst uppskattning. Att ständigt ligga rätt i egen zon så att motspelarna inte slår in en passning i slottet är svårt att uppfatta för det otränade ögat. Det är en ganska osexig roll och ofta hör man ”jag ser inte riktigt den här spelarens storhet”.

Tillbaka till årets VIK
VIKs centerlina i år är den svagaste sen man startade om efter div 1 degraderingen. Dock så gör alla 4 sitt yttersta varje match vilket gör det svårt att klanka ner på dem. Det är i stället den sportsliga ledningen som kört i diket. Anledningen är att VIK har ett uttalat mål att komma topp 6 men man har ingen center som har potential att leverera för den tabellpositionen. Det jag nästan saknar mest hos centrarna är förmågan att vinna puck i egen zon, driva pucken genom mittzonen och etablera tryck i anfallszonen. Där är vi väldigt svaga den här säsongen.

Konstantin Komarek
Komarek är för svag defensivt. Förra säsongen gjorde han ca 1 poäng per match men slutade bara på +4 i spelet 5-5. Till den här säsongen ska han ha uttalat att han vill stärka sin defensiv. Det har han gjort men då har han i stället halverat antalet poäng framåt. Det finns säkert fler skäl till det men när man har ett sådant spelgeni i laget som Komarek tycker jag det är sportchef och tränares skyldighet att försöka få ut max av honom. Det får man inte genom att träna honom extra i försvarsspel vid 32 års ålder. Det måste vara bättre att sätta honom på en ytterposition där han kan koncentrera sig på det han gör bäst. Att göra en massa mål och assist.

Simon Zether
Det här var en chansning som inte gick hem. Han är inte på något sätt en topp-2-center i HA. Jag gillar honom i det defensiva spelet och han gör absolut sitt bästa varje kväll. Dock saknas i princip alla offensiva egenskaper för att han ska höja sin omgivning. Han är inte ens nära att vara den topp-2-center som han är inlånad för att vara.

Joel Kant
Även Kant kämpar på och försöker hela tiden. Här tror jag dock att NJ kollade lite för mycket på Elite Prospects. Då Kant var utlånad till Västervik förra säsongen gjorde han 5 mål och 3 assist på 11 matcher. I år har han alltså gjort 5 poäng på 29 matcher.

Man behöver inte titta särskilt länge på Kant för att se att han helt enkelt inte har det som krävs för att spela en offensiv hockey på HA-nivå i dagens läge. Med -7 har han även varit inne på alldeles för mycket mål bakåt så den här rekryteringen är väldigt kostsam för Gulsvart. Säkert billig i ren lönekrona men väldigt kostsam totalt.

Svante Sjödin
Den enda egentligen ljuspunkten på centersidan. Sjödin har lättare att transportera puck över större ytor även om han oftast fastnar i sarghörnen. Spelsinnet är dock inte där än och han har fullt upp med att hålla koll på pucken själv när han kommer in i anfallszonen.

I den roll till fjärdelinan som han är värvad till så gör det inte så mycket. Han är han den enda centervärvningen som kommer undan med godkänt betyg set till rollen han ska axla. Visserligen ligger han på -3 hittills men han möter ofta seriens bästa kedjor på isen och jag har inte större poängkrav på en fjärdecenter.

Vad skulle VIK gjort då?
Det är lätt att gnälla, men faktum är att centersidan under många år har varit direkt bedrövlig utifrån de mål som klubben har satt upp. Som jag ser det har det efter säsongen 18/19 bara varit Tessier och Topping som levererat som toppcentrar. Frycklund och Komarek har gjort en massa poäng men varit inne på alldeles för många mål bakåt.

Visst är det svårt att hitta bra centrar men det är faktiskt ett bedrövligt facit av VIKs sportchefer. Mikael Hakkarainen hade spelet i sig och var jättebra i ungefär två matcher och Kalle Östman rev ju sitt kontrakt innan han ens hann flytta till Västerås. Ska VIK lyfta måste man börja prioritera den här delen av laguppställningen.

Det man kunde gjort annorlunda till i år är följande: Det finns såklart massor av andra lösningar men jag ser i alla fall en tänkbar väg som lyft högsta potentialen i årets vik nått avsevärt.

För mig har det varit glasklart sen mitten av förra säsongen att Konstantin Komarek inte ska spela center.

Kim Rosdahl skulle heller aldrig värvats. I stället skulle man spelat Komarek som ytter. Om man låtit bli och kontrakterat Joel Kant och inte lånat Simon Zetter så hade man haft en skaplig påse pengar att fördela ut på de då tre tomma centerplatserna. Svante Sjödin får alltså fortsätta i fjärdelinan.

Som tredjecenter skulle man värvat in Christoffer Jansson från Hudiksvall. Hans namn har figurerat vid upprepade tillfällen här i bloggen de senaste säsongerna. Han har ett förflutet i VIK och borde inte ha varit omöjlig att få att krita på. Han har varit en absolut toppspelare i Div 1 fyra säsonger i rad och i Karlskoga har han på 28 spelade matcher gjort 5 mål och 13 assist.

Dessutom har Jansson plus +18. Det är faktiskt smått sjuka siffror men sett till hans fyra år i Ettan så är det inte helt oväntat. Det har som sagt tjatats endel om honom här inne i kommentatorsfälten senaste åren så det är ingen okänd spelare på något sätt.

Som andracenter skulle man ha plockat in Hampus Harlestam från Almtuna medan man fortfarande hade chansen. Nu köpte SSK i stället loss honom i våras och i det lagbygget är han lite längre ner i hierarkin. Det finns uppgifter som säger att han varit i möte med VIK för ca ett år sen men jag gissar att det blev lite för dyrt för Gulsvart.

Dock så har man ju formligen öst ut pengar på ryssar och finnar och svenskar som inte platsar i SHL de senaste säsongernas så utan att egentligen ha koll så gissar jag att man hade fått ut klart mer på att betala Almtuna för Harlestam än att ta hit tex Salminen.

Som förstacenter skulle NJ gjort den värvningen han är bäst på. Han skulle plockat hit en transatlant. Vår enda transatlant i årets lagbygge är bäst i laget och de fem som var här förra året var alla topp 10 i poängligan. Topping, Mingoia och Hutchison blev dessutom sålda till bättre lag under säsongen.

Hade pengarna för Rosdahl, Zether och Kant räckt till Christoffer Jansson, Harlestam och en ny Topping. Ja, det tror jag faktiskt.

Jag vill åter som avslutning i det här väldigt långa inlägget ge beröm åt VIK:s spelare och tränare. De har verkligen steppat upp den sista tiden och jag tycker att man just nu får ut väldigt mycket av den här truppen. Problemet är dock att högstanivån i truppen är ganska låg.

För mig är det glasklart varför VIK kan värva in hur många hårdskjutande yttrar som helst men det kommer inte hjälpa om de ska spela med Zether, Kant eller Sjödin som centrar. Dessutom producerar faktiskt yttrarna ganska exakt det de ska göra redan. Fortsätter Komarek att spela center har vi dessutom problem bakåt eller så tappar han sitt offensiva spel. Att fortsätta spela Rosdahl som center och köra Komarek som ytter är för mig helt givet.

För att stärka den teorin ytterligare kan ni ju kolla på Kim Rosdahls statistik genom karriären. Han har egentligen bara gjort mycket poäng tre säsonger och två av dem spelade han mycket med Patrik Karlqvist som var kanske HAs bästa spelare i Modo och en av SHLs bästa spelare i Oskarshamn.

Trots de tre säsongerna ligger han totalt under 0,5 poäng per match i HA och 0,33 poäng per match i SHL. Rosdahl är ingen poängytter om han inte har en riktigt bra omgivning.”

***

Håller du med Mr. C.? Kommentera gärna!