Gästinlägg om röda och gröna avslut & om att VIK:s spelsystem idag kräver mycket snabba spelare

Centralen fick en förfrågan om att publicera ett intressant gästinlägg från Jörgen Stenmark:

VIK har haft en lång period med få poäng och ett för det mesta ganska mediokert spel. Frågorna är många gällande vad som förändrats jämfört med början av säsongen. Då man höll den första platsen i serien. Då fanns även enstaka perioder med mycket bra spel. Detta blir ett försök att belysa VIKs spel, styrkor och dess brister, samt vad som genererar bäst målskillnad och framgång enligt ett flertal studier inom ishockeyn.

VIKs spel i fem mot fem är likvärdigt sett över hela säsongen, där VIK gör relativt få mål om man vill aspirera på att vara ett topplag. Statistiken i power-play har försämrats drastiskt jämfört med början av säsongen, men box-play är likvärdigt. Målvakterna i form av Jonas Fransson tog många farliga avslut, så kallade röda avslut i början av säsongen (kommer att återkomma till detta begreppet inom ishockeyn). Grunddefensiven i spelet fem mot fem är nog likvärdig, men individuella felbeslut ser ut att ha ökat. Sedan är det alla skador, där skadorna på tre ordinarie centrar självklart påverkat offensiven till en del, men är det hela sanningen?

Även den förra säsongen, då VIK nästan nådde målet med SHL, så hade man ett mycket bra power-play och box-play som starkt bidrog till att VIK vann serien. Grunddefensiven i spelet fem mot fem var bra, men produktionen i spel fem mot fem var även då för låg för ett topplag. I play-off mot KHK och Rögle blev det väldigt tydligt hur lite mål VIK gör i spel fem mot fem. VIK vann t.ex. skotten stort mot KHK, men väldigt få av dessa var så kallade röda avslut. Då power-play blev sönderläst skapades även mindre röda avslut och mål i denna spelform.

Hur skall då ett lag i ishockey nå mest framgång, dvs skapa sig möjligheter att göra mål, samt att förhindra mål? Det finns flera studier på detta där man definierat så kallade gröna och röda avslut. Chansen att ett rött avslut blir mål skall vara nästan tio gånger högre (2,6% vs 21,6%).

För att göra fler mål bör alltså ett lag skjuta så många röda avslut som möjligt offensivt, samt tvinga motståndarna att skjuta så många gröna avslut som möjligt. Om ett lag lyckas ändra fördelningen mellan gröna och röda avslut både offensivt och defensivt kommer detta att visa sig direkt i lagets målskillnad. Ni har säkert hört VIKs tränare Martin Filander prata om ”för få röda avslut” i en del intervjuer.

Hur definieras då gröna och röda avslut?

Kriterier för ett grönt avslut:

• Fri sikt för målvakten till pucken under minst 0,5 sekunder innan skottet avlossas.
• Tiden då målvaktens kropp och huvud behöver vridas och/eller förflytta sig i sidled är mindre än 0,5 sekunder innan skottet avlossas.

Kriterier för ett rött avslut:

• Alla avslut som på något sätt bryter mot kriterierna för ett grönt avslut är ett rött avslut.
• Alltså bryts antingen siktlinjen till pucken eller så måste målvakten vrida och/eller förflytta sig i sidled under minst/mer än 0,5 sekunder innan skottet avlossas. En kombination av dessa faktorer är också givetvis ett rött avslut.

Sammanfattande statistik för gröna och röda avslut i ishockey:

• En normalfördelning är 72 % gröna avslut  och 28 % röda avslut, under alla spelformer.
• En vanlig skotteffektivitet för gröna avslut är 2,6 % och 21,6 % för röda avslut.
• Denna skotteffektivitet motsvarar alltså en räddningsprocent om 97,4 % och 78,4 %.
• En bra anfallare skjuter många röda avslut.
• En bra back förhindrar röda motståndaravslut.
• En bra målvakt räddar många röda avslut (och många gröna avslut).
• En grön räddningsprocent varierar mycket lite mellan olika målvakter!
• En vanlig fördelning i power-play och box-play är 60 % gröna avslut  och 40 % röda avslut.

Hur bra är VIKs offensiv? Om vi studerar VIKs matcher, hur många gröna respektive röda avslut skapas under en match? Hur många gröna respektive röda avslut räddar våra målvakter? Hur många gröna respektive röda avslut förhindrar våra backar? Har VIK tillräckligt många röda avslut i spelet fem mot fem? Tittar man på antal mål som VIK gör respektive släpper in i spelet fem mot fem så har VIK ett dåligt förhållande mellan gjorda och insläppta mål, om man nu vill vara ett topplag.

VIKs spelsystem med överbelastning i defensiv zon gör att man ständigt ”tappar” tre spelare i hörnet/bakom förlängda mållinjen, där man dessutom tappar en forward att markera i slottet. VIK startar alltså sina spelvändningar med ett ”handikapp” där man först skall snabbt ta sig ur defensiv zon, följt av mittzon och sedan bryta in i anfallszon. Det gör att motståndarna för det mesta hinner med att samla sig, hålla ihop laget och skära av ytor för VIK. Då hamnar man på utsidan och möjligheterna till pass över centrallinjen med snabba avslut försvinner nästan.

I den moderna ishockeyn krävs fart, spelsinne och även ”smarthet” för att överraska och skapa misstag hos sina motståndare. VIKs spelsystem där man överbelastar i defensiven kräver mycket starka skridskoåkare, både avseende hög toppfart och snabb acceleration. I dagens VIK är det alldeles för få av de tänkta toppspelarna som har dessa egenskaper.

Det är i princip bara Fredrik Johansson som besitter båda, Jan Urbas har hög toppfart, men är något långsam i accelerationsfasen. VIK hade en toppkedja i början av säsongen som producerade i spel fem mot fem och var de som låg bakom vändningen i första hemmamatchen mot AIK, nämligen Fredrik Johansson, Jan Urbas och Cody Murphy. Alla är starka skridskoåkare med bra spelsinne, även om Murphy är lite mer av en grovjobbare i grunden. De kan tillsammans skapa röda avslut i spelet fem mot fem mycket pga av sin starka skridskoåkning  som gör att de kan skapa ytor för varandra.

Då resterande tänkta toppspelare inte är speciellt starka skridskoåkare så får VIK sällan några bra spelvändningar med fart från dessa, det krävs ofta misstag av motståndarna i mittzon för att lägen skall skapas. I power-play där skridskoåkningen inte behövs längre så kan de spelare som har spelsinne, smarthet och eventuellt ett bra skott komma till sin rätt.

Då har vi bl.a. Nick Sorkin, Jeremy Williams och Maksim Matushkin som målskyttar. Smarta spelare med spelsinne som Eddie Davidsson och Matias Myttynen. I denna spelform spelas snabbt över centrallinjen med snabba avslut, vilket ofta saknas i spelet fem mot fem då ingen av dem har en stark skridskoåkning. Den gemensamma nämnaren här är den extra tiden som dessa spelare får i power-play p.g.a. av de större ytorna som uppstår, jämfört med spelet i fem mot fem. Dessa spelare får alltså ett handikapp med nuvarande spelsystem då de helst skulle behöva en kortare sträcka att åka för att snabbare kunna bryta in i anfallszon och hota.

Allt pekar i dag på att VIK värvat spelartyper som inte matchar det spelsystem man valt inom klubben, från junior-lagen till A-lag. Skall man då klamra sig fast vid detta eller göra som i exportföretagen inom produktutveckling, då man ändrar/anpassar sina marknadsstrategier efter den globala konkurrensen och ändrade marknadsförutsättningar? Företagen ändrar/anpassar sina strategier ”dynamiskt” för att överleva på en global marknad. Dagens VIK saknar ett flertal toppspelare med ”speed” för att verkligen utmana i spelet fem mot fem. Skall klubben då hålla fast vid nuvarande spelsystem eller anpassa det till ett som gör att det nuvarande laget/spelarmaterialet kan ges möjligheter till större ytor och därmed mer tid till att skapa röda avslut i offensiven?

Källor: 

http://www.performance-icehockey-english.com/how-to-score-in-ice-hockey.html (Stefan Lunner mfl.)

http://www.sportsnet.ca/hockey/nhl/introducing-the-shot-quality-project/

http://www.sportsnet.ca/hockey/introducing-the-shot-quality-project-part-ii/

http://mremis.ca/steve-valiquette-on-how-goals-are-scored/

/Skrivet av Jörgen Stenmark