Tankar inför Kristianstad – Paananens svåra uppgift att försöka få igång tron och passningsspelet

40 % av kvalserien är redan spelad. Inte mycket talar för att VIK ska klara sig kvar. Men det är paradoxalt nog också kanske det enda som talar för laget. Rent historiskt är det väl i princip endast som underdogs denna klubb kunnat spela bra hockey.

Laget vars tunna spel inte klarat kvalpressen slår nu ur något slags underläge. Spelmässigt är man uträknade. Thomas Paananen måste snabbt få lagets passningsspel och rörelse utan puck att komma igång.

Ett steg åt rätt håll var ju att spela Alex Lindelöf senast. Jag tror emellertid det behövs flera fräscha spelare, om nu inte de intressanta J20-spelarna är alltför skadade eller matchotränade.

Kristianstad, som ligger tvåa, har åtta poäng efter fyra matcher. Det ser alltså ut som man kommer behöva cirka 20 poäng för att klara sig kvar. VIK måste från sina fem poäng idag ta ytterligare cirka 15 poäng. Det betyder att man sannolikt måste vinna fem av de sex matcher som är kvar.

Hoppet står fortsatt till att Henrik Lundberg och power play räddar laget. Trots det magra spelet ligger Lundberg tvåa målvaktsligan med 92,4 %. Men han har lämnats ut på ett häpnadsväckande sätt på många av målen.

Dock är alla lag i kvalserien bra i power play och trots 20 % i den spelformen är VIK näst sist i den ligan. Därmed har den fördelen VIK hade i Allsvenskan mot andra lag så här långt raderats.

Thomas Paananen har nu en otroligt svår uppgift att försöka få laget att glömma det som varit och bara se framåt. Rent konkret måste helt enkelt passningsspelet komma igång. Kristianstad gäller som favoriter efter en djupt imponerande seger med hela 4-0 borta mot starka Troja.

Om man ska försöka se det positivt finns det sparkapital i om spelare som Fredrik Johansson, Christopher Fish, Simon Karlsson och Eddie Davidsson kan börja närma sig sin ”normala” form. Självförtroende är en färskvara som kan komma och gå snabbt.

Minns när jag talade med Leif Rohlin för många år sedan angående självförtroende, och hur snabbt det kan komma och gå:

– Jag kommer ihåg när jag spelade VM 2001 i Tyskland, berättade Leif. Vi spelade kvartsfinal mot Ryssland och jag fick mycket istid och kände mig som en kung. Sen var det semifinal mot tjeckerna.

– Jag gjorde ett dåligt första byte, sen rasade allt i mitt spel. Jag kände att jag inte räckte till och jag fick sitta på bänken i slutet. Sen var jag helskakig i bronsmatchen. På ett byte kan du förstöra så mycket och då hade jag trots allt 100 landskamper och 15 år som proffs i ryggsäcken, menade Leif.

Det är inte så lätt med idrott med andra ord. Men vi får hoppas Paananen kan svinga med trollspöet.