Tankar om det mentala inför AIK & Leksand borta härnäst – det kommer högst sannolikt bli sämre innan det blir bättre…
Efter fyra raka förluster och bara en seger på sex senaste finns det en viss oro i VIK-land. Ska denna en gång så lovande säsong bara rinna ut i sanden som så många andra allsvenska diton under det senaste decenniet?
”Jag har inget annat att erbjuda än blod, möda, tårar och svett.”
”Förspill inte möjligheterna som uppkommer i en rejäl kris.”
”Detta är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men kanske är det slutet på början.”
Citaten ovan är från store krigshjälten och enormt begåvade talaren Winston Churchill. Någonstans kan kanske Paananen & Ivarsson också använda sådana ofta tänkvärda och kanske till och med styrkande ord. Ord som också passar VIK som handen i handsken just i februari 2019.
Det kommer nog också högst sannolikt bli sämre innan det blir bättre. Under veckan väntar nämligen AIK och stekheta Leksand, som nu börjat få snurr på alla tungt meriterade ben. Bägge på bortaplan. Oj.
Frågan är hur mycket blod, mental svett och tårar VIK och fansen ska investera i just dessa två matcher? Eftersom VIK är i dålig form och eftersom det är seriens på pappret två klart bästa lag på bortaplan är sannolikheten oerhört stor att nederlagen kommer och kanske till och med blir stora.
Frågan är om man lite informellt kanske tar dessa matcher som de kommer, och istället lägger den största mentala vikten kring en omstart mot Karlskoga hemma på lördag?
Ska man också verkligen riskera att kasta ut, en kanske redan misstänkt övermatchad, Samuel Ersson till att sannolikt bli fullständigt bombarderad på Hovet och i Leksand?
VIK och Ersson har bara haft två matcher på 13 dagar nu. Men ser vi framåt är det sju matcher på 17 dagar i HA. Räknar vi med slutspelsserien är det 12 matcher på 29 dagar, dvs. match varannan-var tredje dag nu en lång tid. Målvakterna tappar mycket vätska och sedan eventuellt vidare kvalspel…
***
Vi får nog ställa om mentalt att tänka oss att allt annat än klara förluster kommande två bortamatcher är en ren bonus. Och om Marcus Dahlbom får stå kommer alla vara tacksamma för varje enskild puck han tar.
***
Missförstå mig rätt i ovanstående simpla försök till resonemang om det mentala maratonspelet.
Visst ska VIK göra allt för att få ut något positivt ur kommande två matcher. Och givetvis spela med en ny, eller återfunnen, ödmjuk strikthet i försvarsspelet. Men om det blir förluster tror jag inget blir bättre av att alla ska ”beat yourself up” i kvadrat.
Sedan kommer dock den stora omstarten. Det behövs nog att man vinner runt två av sina kvarvarande tre hemmamatcher för att säkra en plats i Topp-8 – där man nu absolut kommer få gå in som ett lag som slår ur underläge.
Nog inte fel ändå att just denna budgetsäsong få gå in som underdogs, som man faktiskt är, i slutspelet…
