Öppenhjärtig intervju med VIK-kämpen Stefan Holmgren: ”Jag vill inget hellre än att spela igen”

Publikfavoriten Stefan ”Stiffen” Holmgren hade en händelserik karriär innan hade lade skridskorna tillfälligt (?) på hyllan våren 2011, blott 31 år ung.

Stefans resa på seniornivå började i Västerås HC och fortsatte via sex elitseriematcher med VIK 1999-2000, till Norge, Mörrum, sedan VIK i sju raka säsonger, Österrike och till sist Surahammar.

Stefan var en stor publikfavorit med sitt fräna och uppoffrande spel varje kväll.

Hur kommer det sig att du började spela hockey från början Stefan?

– Jag vet inte riktigt hur det kom sig att det blev hockey. Både min pappa och hans bror var bandyspelare. Men det var i alla fall pappa som tog med mig ner till skridskoskolan, minns Stefan.

Vilka var dina förebilder när du var yngre?

– När man är liten ser väl nästan alla upp till spelare som gör mycket och snygga mål, som ”Kenta” Nilsson och ”Foppa”. Men min största idol om nu jag får välja en är utan tvekan Cam Neely. En otrolig rollspelare.

Hur var säsongen 1999-00 med din elitseriedebut då och spel i Norge?

– Det var en lärorik säsong både på gott och ont. Jag tycker själv att jag gjorde en grym försäsong då jag vann den interna målligan. Jag var helt säker på att jag skulle få vara med i premiären mot AIK hemma men istället fick jag inte ens byta om. Det tog ganska hårt på självförtroendet.

– Men det var nyttigt att få en motgång tidigt i karriären. Jag blev uttagen i Småkronornas 30-mannatrupp och jobbade hårt tillsammans med några av de äldre i laget för att få till en utlåning. Men det var inget som Curre Lundmark ville. Så lite bitter är jag än idag på honom. Hade jag kommit med i J-VM vet man aldrig hur karriären sett ut.

– Elitseriedebuten skedde mot Brynäs borta efter att Fredrik Öberg ”skadade” sig på uppvärmningen. Han gjorde det för att jag skulle få spela. Han var en självutnämnd agent åt mig då, avslöjar Stefan och vi kan bara ana vad som hänt om denna historia kommit ut då…

– Jag tror vi torskade med 4-0 men jag hann i alla fall med att haka (Pär) Djoos (skratt).

Du var även i Norge den säsongen 99-00, hur kommer det sig?

– När det väl var för sent att spela J-VM hade ”Flygis” (VIK-tränaren Göran Sjöberg) kontakt med en tränare uppe i Trondheim som heter Kjell G Lindqvist, som behövde en spelare. ”Flygis” ringde på morgonen och frågade och vid lunch skulle de ha besked.

– Men det var ett bra beslut. Det var nyttigt mentalt att flytta från pojkrummet en bra bit upp i Norge. Coachen är en riktig legend i mina ögon vi har fortfarande kontakt. Det gick bra spelmässigt tycker jag. Trondheim är en stad jag gärna besöker igen, berättar Stefan.

Hur kommer det sig att du sedan hamnade i Mörrum två säsonger? 

– Efter konkursen vart det lite svårt, man hade räknat att vara kvar i VIK i Elitserien ett år till, vilket var min kontraktstid.

– Men Mörrum och Piteå hörde av sig. Jag var nere i Mörrum en sommardag och bestämde mig ganska fort för det. Hockeymässigt var det inte som jag tänkt mig, varken klubben eller jag själv presterade speciellt bra.

– Sammanhållningen i laget var dock den bästa jag varit med om. Jag har kontakt med många av dem än. Men om man får ta bort två år hockeymässigt ryker de åren, menar Stefan.

Sedan var det VIK i Allsvenskan sju raka säsonger mellan 2002-2009. Vilka var höjdpunkterna då?

– Första höjdpunkten var när vi tog oss till SuperAllsvenskan, de andra två är kvalserien två år i rad.

– Personligt är det nog några av mina första år när man hade en offensiv roll och fick utdelning för det, säger Stefan som sina första två säsonger gjorde 34 mål för VIK i Allsvenskan.

– Ett annat är mitt och (Rasmus) Olhedens spel i boxplay under playoffet till kvalserien. Tror vi täckte typ 100 skott, minns Stefan.

Hur gick snacket mellan dig och VIK när du lämnade 2009, trots en bra kvalserie med tre mål på tio matcher?

– Det snacket gick enligt min mening inte alls bra. Visst, jag hade gjort en knackig grundserie med bara ett mål. Men tanken var att jag skulle behöva sänka min lön (då 20 000/mån) en bra bit. Och det tyckte jag inte var rimligt. Vi var heltidsproffs då. Men allt det där är glömt nu, säger Stefan.

Sedan blev det Österrikes andraliga och Feldkirch. Var det bra betalt där? Hur var hockeyn och allt runt omkring?

– Det var klart bättre lön i Österrike. Som import är alla pengar nettopengar plus fri bostad och fri bil. Inga fantasisummor men ungefär netto mot vad jag tjänade i VIK.

– Hockeyn var upp och ner. Lagen som hade råd att ha hyfsade importer var helt ok, andra lag riktigt dåliga. Det var ganska struligt med boendet för oss. När vi väl hittade en lägenhet som var ok var det mitt ute i ingenstans, typ fyra mil från hallen. Plus att om jag tog bilen kunde inte min fru ta sig någonstans, ingen busstrafik fanns.

– Jag ångrar nu i efterhand att jag inte tog chansen tidigare att åka utomlands.

Hur var det med det här Växjöryktet? Var du på väg dit?

– Växjö – min ständiga huvudvärk… Det var hur nära som helst. Både Janne Karlsson och (Henrik) Evertsson ringde massor. Jag hade precis börjat på en elutbildning och ville ha något liknande i Växjö men det gick inte att ordna. Hade jag fått frågan igen hade jag inte ens funderat. Bara åkt. Mitt sämsta beslut hittills. Men å andra sidan har jag jobb och utbildning nu, menar Stefan.

När du lämnade Österrike, hur kommer sig det att du hamnade i Surahammar?

– Tanken var att jag skulle ha ett lag att träna med tills det dök upp något utomlands. Men det var ett tufft år för alla som inte hade ett lönnlöv i sitt pass…

– Jag tackade nej till Rumänien för min familjs skull. Jag tror inte att min fru och vår son hade gillat att bo på hotell i Rumänien…

– Jag tackade även nej till ett gäng lag i England. De erbjöd delat boende med två till tre kanadicker. Tiden rann iväg och det blev mer och mer matcher för Sura. Sen dök utbildningen upp och Växjösnacket…

Varför lade du av 31 år ung 2011?

– Jag fick en anställning direkt efter att min skola var klar och med säsongen i Sura i bagaget kändes det som ett smart beslut.

– Ju äldre man blir utan utbildning och jobb desto svårare blir det. Min fru hade varit tjänstledig och mammaledig under åren i Österrike och Sura så hon var tvungen att börja jobba igen. Hade vi åkt iväg igen fanns ju chansen att båda kom hem arbetslösa.

– Hade man tjänat mer pengar hade det varit lättare men att åka land och rike runt för en vanlig ”jobblön” men det var inte värt det då.

– Idag vill jag inget hellre än att spela igen, jag tänker på det varje dag, avslöjar Stefan.

Vilket är ditt bästa minne från karriären?

– Ett av de bästa minnena är ett mål jag gjorde borta mot Örebro inför galet många VIK-supportrar. Jag tror det var första ”Invasion Örebro”. Även alla banderoller som dök upp säsongen efter jag lämnade är ett fint minne. Kvalserierna är två stora minnen också.

Vilken är det bäste spelare du mött och varför?

– Svårt! Men jag tror nog Mike Ryder var en av de bättre jag mött. Han var grym något lockoutår i Leksand.

Vilken är den tuffaste du mött och varför?

– Också det är från lockoutåret 2004-05: Andrew Peters som lirade i Boden. Stor som ett skithus och en helt kass hockeyspelare men fullkomligt galen. En av få spelare jag har tyckt vara obehaglig att möta.

– Sen var ju (Marcus) Ragnarsson hård som granit, gubben.

– (Andreas) Lindh är en spelare jag älskar att ha haft i mitt lag, vi hade ett par duster varje år på träningar. Men på matcher kan han vara ett monster.

Vem är den bästa medspelaren du haft och varför?

– ”Bulan” utan tvekan. Större talang har jag inte sett på väldigt länge. Han har fått lära sig mycket den hårda vägen och gjort det jä-ligt bra. Jag hävdar att jag lärt honom mycket (skratt). Fråga honom om bortamatchen i Rögle… (Centralen får be att återkomma i ärendet).

Hur ser din vardag ut idag?

– Vardagen är inte lika bra som för några år sedan. Nu jobbar jag med att installera larm och passage, ett jobb jag trivs med ganska bra med.

– Jag försöker att träna på luncherna utifall Växjö eller VIK ringer…

– Sen är det ett vanligt familjeliv med min son och fru. Jag spelar mycket hockey med min son så förhoppningsvis dyker det upp en ny #80 om några år. Jag lirar gärna golf när det är tid över.

Hur var det att coacha J20? Fortsätter du nästa år? Hur är upplägget mot A-laget?

– Det var lärorikt. Jag kommer inte vara kvar i J-20. Vi sitter och tittar på lite lösningar som kan passa alla. Men jag vill gärna vara med på något sätt.

– Upplägget är att både A-jun. och B-jun. skall spela på samma sätt som A-laget för att det ska gå fort att anpassa sig.

Vilka är de största talangerna i J20?

– Den största talangen är helt klart Hampus Larsson. Jag är övertygad att det blir nästa storspelare från VIK. Han syns inte överdrivet mycket på isen men gör nästan inte ett fel. Känns den beskrivningen igen?, frågar sig Stefan och syftar nog på Nicklas Lidström…

– Hampus är en back som är lugn och säker med pucken och otroligt brytningssäker och tar nästan bara bra beslut på isen. Mycket mogen för sin ålder. Lugn, nästan lite blyg utanför isen, menar Stefan om VIK:s unga backtalang.

Vilken är den bästa/sämsta coach du haft?

– Bästa coachen är helt klart (Johan) Tornberg. Sämsta är en killen som vi hade på slutet i Österrike, Conny Dorn heter han. Riktigt dum i huvudet. Han trodde tiden stått still sen han lirade på 90-talet.

Till sist, hur ser du på A-lagets satsning nu? Hur noga följer du dem?

– För att gå upp måste man ta ett steg uppåt hela tiden. Titta på Växjö, Örebro och Skellefteå. Därför behövs det en trupp som kan gå längre i en kommande kvalserie.

– Jag är kanske inte jättepositiv till att det dyker upp så mycket importer. Men som jag har fattat är det glest och dyrt på den svenska marknaden. Jag följer dem nästan lika mycket som jag följer West Ham, alltså riktigt mycket, säger Stefan Holmgren avslutningsvis.

***

Vi tackar Stefan för den ärliga intervjun och allt slit i VIK-tröjan. Vi kan även konstatera att det ska bli spännande att följa Hampus Larsson efter ”Stiffens” lovord…