Inför Brynäs med ett gästinlägg om varför vissa värvningar lyckas bättre än andra: Vad ligger bakom framgångarna i Nybro och Kalmar?

Bloggen fick ett nytt brev från Mr. C inför onsdagskvällens match borta mot Brynäs.

Som vanligt tankeväckande och här kommer det, med en kommentar från mig i slutet:

Hej Micke!

Hade en ”ledig dag” och läste ditt blogginlägg i morse. Såg att du skrivit:

”Scoutingen har generellt sett varit bra gällande importerna, men sämre gällande närområdet (Loponen, Krupic och Engstrand så här långt, Hellberg ett positivt undantag). Märklig paradox där, vad kan det bero på?”

Det räckte för att få igång en gammal tanke som jag haft några år:

Förstår alla spelare som kommer till HA vad som krävs för att lyckas? 

Med snart 2/3 delar av säsongen kan vi konstatera att VIK inte heller den här säsongen är på den plats man vill vara i serien, varken poäng- eller spelmässigt. Inför den här säsongen tog man ändå tillbaka NJ på sportchefsplatsen, han har bytte ut båda tränarna samt i princip alla producerande spelare i laget. Jag tycker att det är för tidigt att bedöma tränarnas insats, särskilt med tanke på alla skador som varit men bra är det i alla fall inte. Dock så börjar vissa mönster angående nyförvärven utkristallisera sig. 

Är den typ av ”lagbygget” VIK försöker göra för att nå SHL rätt? Vissa värvningar verkar lyckas bättre än andra. Jag har under flera säsonger sett ett mönster som nu börjar bli mer och mer uppenbart.  

Jag ska ta några axplock innan jag kommer till min poäng. 

Det ”började” i min värld när centern Filip Karlsson blev värvad från Oskarshamn säsongen 20/21. De flesta inklusive jag själv tänkte då att det var ett kanonförvärv. ”Seriens bästa tredjecenter” skrev Micke här i bloggen. Med facit i hand var det en värvning vi aldrig skulle ha gjort. 

Sen kom satsningen Gulsvart24 som jag själv som supporter och mindre sponsor är väldigt positiv till. Stjärnorna Johan Gustafsson, Daniel Gunnarsson och Mikael Frycklund värvades ”hem” till Gulsvart.  

Även om Gunnarsson aldrig spelat i VIK tidigare så lades en enorm tyngd på hans axlar då han buntades ihop med JG som någon sorts landslagsspelare och Gunnarsson är enligt mig symbolen för hur dåligt hanterade det första två åren av gulsvart24 var på den sportsliga sidan. Gunnarsson hittade aldrig rätt i VIK som valde att inte utnyttja hans optionsår inför den här säsongen. 

JG har en liknande historia även om han var riktigt bra i korta perioder. Totalt sett var det ändå för svajigt och VIK sa tillslut tack och hej till JG. 

Andra spelare som passerat de gulsvarta leden under de här säsongerna är. 

Finnarna Jimmie Jalonen, Patrik Parkkonen, Mikael Hakkarainen och Sakari Salminen. De fyra finska spelarna hade vi väl ärligt talat klarat oss bättre utan. Jesper Kokkonen blev även han en flopp i VIK. 

Frycklund då? Han var väl bra? Som jag skrivit tidigare öste han in poäng under den första säsongen men då han var inne på ungefär lika många mål bakåt som framåt i spel 5-5 så var hans bidrag till lagets segrar lika med en medelspelare i HA.

Inför säsong två av satsningen frågade någon reporter honom hur han skulle göra om ett SHL lag erbjöd honom kontrakt. -Ja det är en svår fråga sa svarade han kryptiskt. -Men du har ju barn och så, -sånt löser sig alltid svarade han då. När det var dags för premiär borta mot Djurgården var han ändå kvar i VIK. Kajsa på tv4 intervjuade Frycklund precis innan nedsläpp., -Gör du 50 poäng i år med frågade hon? -Fler, sa Frycklund och flinade.  

Resultatet blev 22 poäng på 32 matcher och -2 under förra säsongen. VIK höll på att ramla ur serien trots sin satsning mot SHL och Frycklund åkte mest runt och tog onödiga utvisningar. Slutspelet behöver vi inte ens nämna.

Frycklund är kanske inte bättre än så defensivt eller? 

Det intressanta här är att när Frycklund vände tillbaka till VIK säsongen 18/19 var han en stukad spelare som varit i 4 olika allsvenska lag de senaste 3 säsongerna utan att riktigt lyckas någonstans. Karriären höll lite på att ta slut där men efter någon inledande månad under Paananen i nykomlingen VIK så lossnade det rejält. Frycklund och Kalle Östman bar var sig kedja på sina axlar och Frycklund gjorde 43 poäng på 50 matcher och hade +17. Detta efter en riktigt svag start men från november och framåt gjorde han mest poäng i laget. Har man +17 över en säsong som center i HA så är man bra defensivt, det är inget snack om det. Jag minns en Frycklund som jobbade stenhård över hela isen och åkte som ett lok upp och ner mellan målen. Det fanns inga defensiva problem i huvud taget hos honom då. 

För mig är fallet Frycklund glasklart. Säsongen 18/19 var han ”ingen” och hade massor att bevisa. Han kom till ett lag som var nykomlingar och allt fanns att vinna. Säsongen 21/22 kom han från 2 skadefyllda säsonger i Linköping och tyckte själv att han var en SHL spelare som inte fått chansen. Nu skulle han göra någon säsong i VIK och sen tillbaka till SHL. VIK låg desutom i en satsning och hade på pappret ett bättre lag än tidigare. Dock hade man glömt vad som faktiskt gjorde att man vann matcher under säsongen 18/19.

Mönstret jag ser här är att alla de nio spelare jag räknat upp har spelat i en högre liga när eller precis innan de värvades till VIK. SHL eller Liiga i Finland i samtliga fall.  

Jag tror att spelarna kommer till HA och VIK med en mental inställning som är fel. De ser sig själva som en förstaligaspelare i sitt land som ”går ner” en stund i HA för att studsa tillbaka upp igen. Jag tror att psyket och inställningen helt enkelt inte är rätt hos de spelarna. De förstår inte vilket arbete som krävs för att lyckas i ett topplag i hockeyallsvenskan utan funderar med på mål, assist och PP spel. Vi kan diskutera i all oändlighet hur bra hockeyallsvenskan är jämfört med SHL men många spelare får sig nog en chock när de inser att både tempot och kraven är mycket högre än vad de trodde. Av någon anledning har de ju faktiskt inte lyckats i den högsta ligan. 

Det finns en gammal amerikansk basebollfilm som heter Värsta gänget med Charlie Sheen i huvudrollen som belyser just det här. Visserligen är det en komedi men poängerna är glasklara. Filmen handlar om ett mediokert baseballag som får göra sitt yttersta för att lyckas. En kille som spelas av Wesley Snipes har som specialitet att stjäla baser med sin snabbhet. Det är hans enda roll i laget och det enda han är bra på men han gör den superbra. Laget gör givetvis succe i slutet på filmen och i uppföljaren Värsta gänget 2 som handlar om säsongen efter kommer samma spelare (annan skådespelare) iklädd en massa guldsmycken som han har på sig även när han spelar match. Nu ska han plötsligt vara slagman och göra homerunnes istället för att stjäla baser. Han anser själv att han inte behöver springa särskilt fort längre utan kan jogga runt planen medan bollen flyger upp på läktaren för nu är han ju en stjärna. Det funkar givetvis inte och först när han kastar guldsmyckena och börjar springa snabbt och stjäla baser igen med sin snabbhet börjar laget åter vinna.  

För mig börjar det stå klart att för att ta sig igenom nålsögat och gå upp från HA till SHL så duger det inte med spelare som inte platsade i SHL eller Finska Liiga säsongen innan. Ska man gå upp behöver man i alla fall 10 spelare som är SHL’mässiga redan. (Kolla Modo som kunde behålla stommen från HA i SHL). Visst kan det finns något undantag här men jag ser faktiskt inga såna lyckade värvningar alls de 2 första säsongerna av gulsvart24.  

Hur stämmer den här tesen in på VIK hockey nuvarande säsong 23/24. 

Allt för väl om ni frågar mig. Mönstret håller i sig.  

Målvakt  

Niilo Halonen i kassen kommer ju från en mentalt tuff tid i Finland och har inte övertygat totalt sett hittills i VIK. Dock finns potentialen och jag tror det kan bli bra om laget börjar spela ett riktigt försvarsspel över tid. 

Backar  

Amil Krupic kom från SM-guldvinnande Växjö Lakers där han visserligen inte fick spela särskilt mycket men nog ser han sig som en SHL spelare som har fått ”gå ner” till HA lite tillfälligt. Han var inte ens med i truppen mot bottenlaget Östersund senast. Kollar vi på hans totala karriär så har han väl endast 2 lyckade säsonger någonsin och båda är i Kristianstad när han misslyckats säsongen innan i ett HA la och fått vända tillbaka till tryggheten i KIK. 

Oliver Bohm kom från HV71 men hade gjort 415 SHL matcher innan. Han har det stundtals jobbigt i VIK och har väl egentligen bara varit bra under Lehteräs ledning än så länge. 

Kalle Loponen har gjort 80 matcher i Liiga i FInland och var väl värvad som första back i PP som Micke skrev i bloggen.  

Elias Pettersson som nästan var ordinarie i Örebro förra säsongen har -5 i VIK hittills. I J-VM var han ändå riktigt bra men mot jumbon Östersund hade han det tungt. 

Forwards 

Erik Engstrand. Jag kan tänka mig att det gick till på följande sätt när Engstrand värvades. Efter att ha gjort 134 SHL matcher under de 4 senaste säsongerna valde Engstrand att gå ner en division och hämta självförtroende i HA. Alla runt honom, agenter, familj, vänner och NJ sa -Erik, det här blir perfekt för dig, nu får du komma ner och göra poäng i HA. Det blir bra för dig med något år i en lägre serie så är du tillbaka i SHL sen. Resultatet hittills är 5 poäng på 26 matcher, -15 och en avstängning på 5 matcher. Engstrand har varit svag i årets VIK. Den Engstrand vi sett hittills hade knappast fått göra 134 SHL matcher. Något har hänt mentalt här. När NJ säger att han måste släppa någon spelare för att ta in en ny, ja då är valet vem som ska få gå kanske enkelt men där har NJ låst fast Engatrand med ett 2 års kontrakt och en för hög lön för att någon ska vilja värva honom. 

Jag har gnällt mycket om Engstrand och hanteringen av honom den här säsongen och det är inte omöjligt att de här 5 matcherna på sidan var exakt vad som behövdes för att få igång honom. Jag vill ändå klargöra en sak. Jag förväntar mig inga poäng från Engstrand. Poänggörare har vi ändå i laget. Hade han haft 5 poäng och +5 istället för 5 poäng och -15 så hade VIK som lag haft +20 mål i målskillnad mer än vad man har nu. Då hade vi knappast legat och sladdat på kvalplats till slutspelet utan legat betydligt högre upp i tabellen. Det här är absolut inte bara Engstrands fel men hans fokus har helt klart legat på fel saker. Det var exakt samma sak med Daniel Gunnarsson när han kom till VIK. Det var som om han aldrig spelat försvarsspel tidigare i vissa lägen. -10 efter 10 matcher vill jag minnas.

Nu är vi uppe i totalt 15 spelare som värvats från SHL eller Liiga i Finland under de 3 senaste säsongerna (+ Filip Karlsson som kom tidigare) Vad har alla dess spelare gemensamt? 

De är födda i Sverige eller Finland, de har varit tillräckligt länge i högsta ligan för att kunna säga att de ÄR och har fått lön som en spelare som tillhör den högstaligan även om de inte har lyckats riktigt i sitt lag. Sen har de värvats till VIK och ja, de har alla varit mer eller mindre misslyckade värvningar. I samtliga fall har vi trott att vi skulle få en bättre spelare än vi fick. Lägg där till 2 ryssar som Z plockade in från KHL som ”var för bra för att kunna tacka nej till” men som ändå bänkades i slutspelet. 

Vilka värvningar har varit lyckade då?  

Vi kan börja med transatlanterna. De har blivit hjärntvättade i hur man jobbar på en is sedan de var barn och alla som ens kommer till Europa har varit tvungna att tävla sig förbi en uppsjö av konkurrerande spelare sen de föddes så de har i grunden en annan mentalitet än svenskar och finnar. Alla transatlanter är givetvis inte bra men de har ett annat mindset i grunden.  

Hannes Hellberg då? Han kommer ju från SHL? Ja, men han har aldrig tagit plats i Leksand och aldrig sett sig själv som en SHL spelare. Han har siktet inställt på att bli proffs och jobbar därefter. Som väntat så är han ojämn och blandar yttersta klass i HA med juniormisstag men över lag så är det en bra värvning som har det mentala rätt. 

Konstantin Komarek? Ja han är ju en etablerad SHL-spelare som kom till VIK för att han inte fick rätt kontrakt i SHL, inte för att han inte platsade för det gjorde han såklart. Det här är en värvning som visar att HA och VIKs satsning börjar bli att räkna med. En av de 10 SHL spelare som behövs för att kunna gå upp. 

Min poäng är att spelare som är typ 22 år eller äldre och inte platsar i SHL heller inte kommer att platsa i ett lag som aspirerar på att gå upp till SHL. I alla fall inte i VIK. Ändå provar man de spelarna säsong på säsong. Även vi fans går på det hela tiden, -Oj vi får in en SHL-spelare nu tänker och skriver vi. Nej, vi får in en spelare som helt säkert inte platsar i SHL, det finns det väldigt färska bevis på varje gång vi värvar en sån kille för hade han platsat hade han stannat kvar där. 

Vad ska vi satsa på då? Frågan är svår men yngre hungriga spelare som har talang men som ännu inte bevisat något i SHL blandat med transatlanter och några välbetalda riktigt bra ”svenska spelare” som Komarek är nog mellodin. 

Nu är ju det här en hockeyblogg men sneglar man åt VSK fotbolls arbete med Kalle Karlsson i spetsen så ligger han långt fram i det här tänket. Man värvar inga trötta allsvenska spelare där utan fyller hela tiden på med unga div 1 spelare som får utvecklas. Det är svårt att jämföra hockey och fotboll men då VIK drivit in ca 30 miljoner i sponsorpengar till årets säsong hade VSK dryga 3 miljoner från sponsorer att fördela på sina nyförvärv. Det måste gå att få ut mer av pengarna vi sponsorer lägger på VIK hockey. 

Har jag missat något SHL-förvärv som lyckats de 3 senaste säsongerna? 

Kommer någon på en sådan spelare så hojta till? Jag ser ingen och jag räknar inte tex Lukas Z halva säsong på läktaren i Brynäs som en sådan spelare för han såg sig garanterat aldrig som en SHL spelare själv.  

/C 

***

Undertecknad kan ju bara lägga till en tanke varför exempelvis Nybro och deras ”Ettanfinnar” är så överraskande bra. Eller vad ligger bakom speediga Kalmars framgångar?

Stavas nog mycket hunger efter många år i Ettan.

Sen räcker ju såklart hunger inte hela vägen. Men då är det är nog också att skicklighetsnivån i SHL, Allsvenskan och till och med Ettan går omlott. Det är troligen en felbedömning om vi tror att det är tydliga linjer mellan serierna och varje spelares skicklighet.

Det finns uppenbarligen spelare som ”fastnat” i de olika serierna av olika anledningar. Därmed är en slutsats, som Mr C. också drar, att man nog ska passa sig för de ”sämsta” spelarna i SHL av olika anledningar, eller åtminstone scouta dessa, ofta dessutom relativt dyra spelare, extra hårt.