Del 2: Fika, hockey och Jerry Williams: En intervju med Ashley och Jeremy

Sedan det blev klart att Williams skrivit på för VIK har många supportrar ute i stugor och lägenheter funderat på vad det är för grabb som ska vara VIK Hockeys spjutspets framåt… och vem är den där skådespelerskan som alla pratar om egentligen? Under en mörk eftermiddag sent i oktober, träffade VIK Fan Central.se det mycket sympatiska paret Ashley Leggat och Jeremy Williams på ett café i Västerås. Här kommer del 2!

FOTO: RUNE ÅHLÉN FOTOBLOGG

Jeremy, hur kommer det sig att  att du började med hockey?

– Jag växte upp på en bondgård i en liten stad i Saskatchewan.  Staden har inte mer än 500 invånare och det fanns inget att göra. Ingen biograf eller nåt sånt, utan det man kunde göra var att spela hockey. Jag var tre år när jag stod på skridskor för första gången och jag spelade alltid med mina kusiner och min bror. Mina föräldrar har alltid varit väldigt stöttande tagit mycket av ”sin” tid för att köra mig runt halva Saskatchewan för att kunna spela, och sen har det bara fortsatt.

I Kanada så verkar hela landet krylla av hockeyspelare. Hade du någon förebild när du växte upp?

– Ja, jag har haft lite tur, för att jag får hänga med min förebild varje sommar – Doug Gilmour. Detta eftersom min kompis Evan (McGrath) gifte sig med hans dotter. Men det finns ju massor med skickliga spelare som jag också sett upp till. Pavel Bure och Sergei Fedorov till exempel. En annan spelare jag verkligen sett upp till är Mats Sundin som utan tvekan är en av det absolut bästa ”all aroundspelarna” i världen, och det var verkligen roligt att spela med honom.

Visst spelade du och Mats spelade i samma kedja ett tag?

– Ja, han assisterade mig till några av mina första mål när jag var i Toronto och i många avseenden var han som en fadersfigur. Hans sätt att leda laget var otroligt.

Har du fortfarande någon kontakt med Mats?

– Nej, tyvärr. Ett tag hade vi en del telefonkontakt, men han har nog tappat bort mitt nummer någonstans, säger Jeremy.

Jeremy Williams

FOTO: RUNE ÅHLÉN FOTOBLOGG

När kände du för första gången att du kunde bli en professionell hockeyspelare?

– Jag hade nog inte självförtroende till det förrän den gången då jag blev draftad av Toronto (2003 Runda 7, 220:e spelare totalt, reds anm.) och trots det var jag inte övertygad, utan ganska skeptisk till att jag skulle kunna klara det. Mitt självförtroende var inte tillräckligt stort. Men på min första trainingcamp kände jag att det gick bättre, och jag lyckades börja tro på mig själv igen. Plötsligt var det inte någon dröm längre, utan något som faktiskt var inom räckhåll, berättar Jeremy.

Tittar man på dina nio NHL-mål ser man att det är inga enkla mål, utan fina skott utifrån. Hur har du lyckats få ett så bra skott?

– Jag och brorsan har pratat om det några gånger. Jag tror det går tillbaka till när pappa skottade och spolade av på ett ställe på gården där vi kunde spela. Men det fanns ingen sarg, så om man missade mål fick man alltid gå ut i snön och leta efter puckarna. Så vi gjorde alltid vad vi kunde för att träffa mål och på så sätt slippa leta puckar.

– När jag kom till AHL stannade jag och några andra kvar och stod och sköt och sköt efter träningarna, minns Jeremy, som gjort åtta säsonger och cirka 400 matcher i AHL. Om man inte tränar på något konstant kan man nog inte bli bra på det, menar Jeremy.

Har du försökt lära VIK-spelarna att skjuta bättre?

– Ja, jag har försökt att visa hur jag gör. Det är alltid de yngre killarna som frågar. Men det är väl svårt att “lära en gammal hund att sitta”. Men “Messy” och Björklund har frågat, så jag har försökt visa hur jag gör. Båda har bra skott, men jag har egentligen inget hårt skott utan det handlar snarare om att få iväg skottet snabbt och precist.

FOTO: RUNE ÅHLÉN FOTOBLOGG

Ashley, har du hållit på med någon sport?  

– Jag var med i tjejernas ”Touch-Fotball team” (Amerikansk fotboll för tjejer, men med den skillnaden att det är förbjudet att tackla. Reds. Anm.)  Men inte annars…  jag har bett Jeremy att ta med min och åka skridskor under fem års tid. Men det har aldrig blivit av. Men i år så hoppas jag att det verkligen kommer att ske.  Jag har hållit på med tävlingsdans från att jag varit liten, och det har verkligen hjälpt mig att komma in i den bransch jag är i nu.

På vintrarna plogas det alltid upp en väg på isen i Västerås som sträcker sig ett antal kilometer, så det är något ni måste prova.

– Vad roligt.  Då kan jag äntligen få åka skridskor. Men, jag behöver nog alla skydd jag kan hitta, säger Ashley och skrattar gott.

Jeremy, vad är du mest stolt över i din karriär såhär långt?

– Jag skulle nog säga.. hmm…det är aldrig någon som frågat det! Men att göra mitt första mål i NHL och att jag överhuvudtaget tog mig till NHL är ju en stor grej. Det är en otroligt lång väg att ta sig dit, och det är inget man tänker på under tidens gång, utan plötslig är du där. Men när man tar ett steg tillbaka och tittar på det så finns en hel del människor funnits där och hjälpt mig på vägen fram. Det är fantastiskt att kunna säga att jag uppnått mina drömmar, vilket tyvärr inte alla kan säga.

Du har ju spelat hockey i flera länder innan du kom till Sverige.  Berätta om upplevelsen att spela i Österrike och Salzburg, din första säsong i Europa efter att ha öst in mål i AHL.

– Det var ett riktigt tufft på många olika sätt. Jag fick en allvarlig hjärnskakning och det gjorde saken ännu värre. Jag har aldrig under min karriär varit tvungen att ta ett steg tillbaka och allt sedan dess har jag hela tiden försökt att komma tillbaka till den form jag hade innan hjärnskakningen.

– Den bra saken var dock att jag fick vara med och representera Kanada i Spengler Cup då. Jag tror att från alla dåliga saker kommer det något gott och så var det för mig det året. Jag vill påstå att det hela gjort mig starkare.

– Jag spelade alltså för Red Bull Salzburg som utifrån flera synvinklar var väldigt professionella. Men samtidigt går det inte att jämföra tex Sverige och Österrike. Skillnaderna hockeyn i  är enorma. Det är som att jämföra Kanada och Österrike. Det är väldigt många duktiga spelare där, men på något sätt verkar det som om folk stänger av sina hjärnor ibland. Folk spelar hockey med benen och inte med hjärnan. Ibland kan man se det här också… men för att lyckas måste man spela smart också, menar liraren Jeremy.

Efter det blev det spel i Tyskland i Crimmitschau där du gjorde mycket mål. Berätta om den upplevelsen.

– Det var väldigt roligt. Först var vi i Schweiz en sväng och det fungerade inte alls. Så att komma till Tyskland kändes som en stor lättnad. Jag hade turen att få spela i en kedja där mina två kedjekompisar alltid gick rakt på mål, så vi slet mycket och jag blev belönad med att få göra mycket mål, säger Jeremy.

 

FOTO: RUNE ÅHLÉN FOTOBLOGG

Vilka är dina främsta kvalitéer? 

– Jag är något av en skytt men jag har verkligen försökt att anpassa mitt spel till den europeiska hockeyn. Jag försöker hålla i pucken mer. Jag har försökt jobba mer med min skridskoåkning men som skytt behöver jag någon som kan hålla i pucken och hitta de där ytorna. I Tyskland hade vi grunderna för att det skulle fungera med mina kedjekamrater Aaron Lee och Brandon Dietrich.

– Men det är inte enkelt att hitta sådana centrar som kan hålla i pucken och hitta ytor. De är dyra att få tag i, för alla vill ha dem, säger Jeremy och menar att en sådan som Aaron Lee är riktigt bra men saknar meriter för att en sådan som Niklas Johansson skulle våga värva.

Hur skulle du beskriva lagets insats såhär långt? (Denna intervju gjordes dagen efter Löven hemma)

– Hela tiden är det ju en lärprocess… Såhär långt har vi ju faktiskt vunnit en del. Men vi spelar också bättre. Efter matchen mot Almtuna (0-6), fick alla se sig själva i spegeln och efter förlusten hemma mot Björklöven tyckte jag att spelade riktigt bra, men det är ju så hockey är ibland.

– Det är ju bättre att det inte går som smort i början av säsongen, så vi kan rätta till de problem som finns. Ibland måste man sparka sig själv i häcken och inse att man inte är något superlag utan att man hela tiden måste jobba för att kunna vinna.

– Tillslut hoppas jag att det kommer gå vägen. När alla spelare jobbar för samma sak och alla förstår vad de andra ska göra så blir det bättre för varje match. Så det här kommer bli bra!

Hur skulle du beskriva din egen säsongsstart?

– Efter 4-5 matcher kändes det som jag blev långsam, jag fick inte ut så mycket av mitt spel men jag snackade med Jocke (Fagervall) för att få tips om hur jag kunde träna extra.

– När jag var i Tyskland fick jag spela upp emot 28 minuter varje kväll och därför behövde jag inte träna extra för att hålla mig i form. Här får jag inte spela lika mycket och då måste jag träna extra för att bibehålla min form.  Nu känner jag att jag är i bättre form igen, menar Jeremy.

Hur tror du att VIKs powerplay kan förbättras?

– Jag tycker vi gjorde framsteg mot Björklöven i sättet hur vi rör oss. Eftersom det är nio spelare på en så liten del av isen måste vi sprida ut oss ordentligt. Sen måste såklart någon skjuta och någon som måste står framför kassen. Det är väl mitt jobb att försöka skjuta så mycket som möjligt och det är något vi tränar på det varje dag. Alla är väldigt måna att vi ska bli bättre.

Jeremy berättade att han ibland har svårt med vätskebalansen. I en match i ABB tappade Jeremy pucken och publiken buade direkt. Det vara bara det att några av fingrarna krampade ihop som Jeremy visar på bilden. I båset fick sedan Mio bryta tillbaka fingrarna. FOTO: RUNE ÅHLÉN FOTOBLOGG

Du och Thomas Mitell har ju kört ihop en del från blålinjen ihop.

– Thomas och jag sitter bredvid varandra i omklädningsrummet och pratar med varandra hela tiden om hur vi kan hjälpa varandra att bli bättre. Så vi har börjat förstå mer och mer hur vi spelar, säger Jeremy och inflikar att Mitell inte har lyckats få med Jeremy i pokerspelandet vilket Jeremy är glad för då han nog lätt skulle fastna.

Åskådare generellt inser kanske inte vad som krävs för att kunna prestera på topp som elitidrottsman. Hur gör du som elitspelare för att förbereda sig på bästa sätt?

–  Alla spelare har sin ritual och gör på sitt sätt. Ibland tar man en joggingtur och känner man för det så kan man ta lite massage och stretcha lite. Något annat tillfälle blir det 20 minuter på träningscykeln för att få igång kroppen. Så det beror väldigt mycket på varje spelare hur de känner sig för tillfället. Men det viktigaste är nog att hålla fokus på rätt sak, och även där gör alla olika.

– Målvakterna är ofta lite tillbakalutade och laddar upp med tystnad. Andra spelare är lite mer avslappnade och pratar på som vanligt.

FOTO: RUNE ÅHLÉN FOTOBLOGG

Hur skulle du beskriva en bra coach? Finns det en risk att bli överinstruerad?

– Personligen har alltid varit trott på att tränaren är där för att skapa ordning och ramar för att hjälpa spelarna att förstår systemet. Men sen är det upp till spelarna att utföra alla åtaganden, och att faktiskt vi själva pratar igenom saker så att det blir utfört på rätt sätt.

– Tränaren lägger upp en plan och om spelarna inte genomför planen så är det inte tränarens, utan spelarnas fel. Det är så jag tror att saker måste funka. Sen är alla tränare olika, en del tränare ska byta system konstant, andra håller sig till sin plan jämt tills alla gör allt rätt. Och utan gå in djupare i det så tror jag att tränarens system kommer till sin rätt först när alla gör det som förväntas av dem.

Du hade några olika tränare när du var i NHL?

– Jag hade Paul Maurice, men han är i KHL nu. Han var väldig duktig med yngre spelare och visade och berättade på ett bra sätt vad de kunde göra bättre. Sen har jag haft (ökände hetsporren reds. anm.) John Tortorella när jag var i Rangers under en match. Jag tyckte att han var rolig… men jag var ju inte med honom så mycket. Ibland är det bra att få höra sanningen!

– Sedan var det roligt när jag gjorde min första och sista match i Rangers. Jag som är 178 cm fick spela i kedja med nu så tragiskt bortgångne Derek Boogaard på 202 cm och Brian Boyle på 201 cm. Jag kände mig som i knattelagsspelare bredvid dem! (skratt)

– Sedan fick vi en bild på mig och Sidney Crosby där det ser ut som Crosby punktmarkerar mig, haha, det var en ära att Crosby såg mig få farlig… (skratt)

Vilka är de bästa spelare du spelat tillsammans med och emot?

–  Den bästa jag spelat med är Mats Sundin, och emot måste jag nog säga Sidney Crosby. Jag fick ju den där bilden av någon där det ser ut som om Crosby faktiskt bevakar mig Hahaha… Malkin är ju inte så dålig heller… och den bästa målvakten är nog Martin Broudeur.

Vad skulle du säga är det svåraste och bästa med att vara hockeyspelare idag?

– Det svåraste är nog att bli bedömd hela tiden och det innebär att man är under konstant press. Alla bevakar vad man gör, och det är alltid en ständig tryck att ”man måste prestera”. Varje kväll känner man att, nu måste jag vara bättre än jag var igår.

– Det bästa är nog att hela tiden se glada ansikten i publiken, att se glada lagkompisar, höra publiken skrika det skapar en samhörighet bland både samhällen och människor. Vi träffar så mycket trevliga människor och familjer och dessutom att få betalt för att göra något man älskar. Det är inte alla som får den möjligheten.

Umgås ni bara med de andra nordamerikanska familjerna, Ashley?

– Jag umgås en hel den med Kenndal McArdles fru, ibland umgås jag en del med andra spelarfruar, som Frisks fru. Eftersom alla pratar så bra engelska är det verkligen enkelt att umgås med folk här. Och det är första gången som jag upplever att alla umgås med alla. Tidigare har språkbarriären gjort att de nordamerikanska fruarna har umgåtts med varandra. Känslan är att det är en härlig atmosfär i laget och alla har trevligt tillsammans.

FOTO: RUNE ÅHLÉN FOTOBLOGG

Det finns en svensk sångare som heter Jerry Williams…

– (Jeremy börjar att skratta ljudligt) Det är min bästa låt nu. Vi har lyssnat på “I can Jive” flera gånger. Kinisjärvi kallar mig faktiskt för Jerry och jag vet inte om han gör det pga. av Jerry Williams, eller om han faktiskt tror att jag heter Jerry, säger Jeremy och får medhåll av Ashley.

–  Jaa.. jag tycker att hans moves är störtcoola… han är verkligen en riktig rocker som inte verkar bry sig om nåt alls utan bara kör sin grej, säger Ashley.

Varför spelas inte ”I can Jive” när Jeremy gör mål?

–  Jag vet inte, men jag tycker de borde spela den låten. Vem ska man prata med för att fixa det?  Jag kanske måste börja med att göra lite fler mål först säger Jeremy och skrattar ännu mer.

Ashley, brukar du se alla matcher när Jeremy spelar? 

–  Jaa… Ibland går det inte eftersom jag är på scen, men jag försöker hålla koll via min telefon. Alla regissörer vet att jag är gift med Jeremy, så de vet att jag brukar gå iväg och kolla vad det står i matcherna. Alla mina vänner brukar Twittra till mig när Jeremy gör mål så jag har ständig koll på vad som händer.

Ashley, med andra ord är du inte rädd att se matchen från ståplats tillsammans med alla fans som skriker?

– Nej, inte alls. Att stå och skrika på läktaren passar mig mycket bättre än att sitta och vara tyst. Jag har till och med köpt en VIK-keps som jag måste ha på mig då, skrattar Ashley.

***

Eftermiddagen har blivit kväll och vår lilla pratstund har blivit över en och en halv timme. Något som slagit oss under tiden vi pratat, är den öppenhjärtlighet och ödmjukhet vi mötts av. Dessutom finns en genuin nyfikenhet på seder, kultur och andra saker som känns ”normala” här i Sverige.

Dessutom tror, och hoppas vi att sådana här öppna och avspända dialoger för spelarna och fansen närmare varandra. Jeremy fick här ansiktet på tre hockeygalningar som följer laget som verkade betyda mycket för känslan för klubben. Kanske får det spelarna att känna lite mer samhörighet och att de ger den där sista procenten extra för att frälsa fansen.

Än en gång, Välkomna till Västerås Ashley och Jeremy!

Intervju: Mikael Norén/Danne Matstoms

Text: Mikael Norén/Danne Matstoms

Foto: Rune Åhlén.

FOTO: RUNE ÅHLÉN FOTOBLOGG

xyz_smap:
1
pp_excerpt_img:
a:2:{s:3:"src";a:1:{s:8:"fullsize";s:95:"http://25.media.tumblr.com/ada0fce63d5c2bbe06622aeb8ea63bc9/tumblr_mw2h2mr2mE1rz48fvo1_1280.jpg";}s:14:"srcWithClasses";a:0:{}}

4 Kommentarer

  1. PeGe Svara

    Kan bara stämma in i hyllningskören. Ni gör ett fantastiskt jobb som garanterat gör att intresset för VIK ökar!

  2. asd Svara

    Det här var fan riktigt jävla proffsigt gjort och skrivet! GRYMT jobbat! OCH TACK. Frågade ni kanske om han hittat något speciellt ställe han gillar att äta/fika på? Eller någon del av staden han giller mer än någon annan?

  3. gurkish Svara

    Shit vilken bra intervju!! Ni är guldvärda för oss VIK supportrar:)) Riktigt proffsigt!!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Tweets

Stefan Nore - AvatarSteffNorStefan Nore

@VIKFanCentral Som du skriver Micke; han är "bara" 26 och chans till ytterligare en nivå. Samtidigt kan man vända p… https://t.co/Vy8PE4ks7w

SvaraRetweetFavorit
Jonas Karlsson - AvatarJonasKa71088737Jonas Karlsson

RT @VIKFanCentral: Scoutrapport Jerome Leduc som nog snarare blir en mångsidig pusselbit i en gulsvart lagmaskin snarare än flopp eller stj…

SvaraRetweetFavorit
Jan Smigan - AvatarJSmiganJan Smigan

@VIKFanCentral Bra jobbat med info! Blir spännande att se honom på isen

SvaraRetweetFavorit
Luddegurka94 - AvatarLudwigAronssonLuddegurka94

RT @VIKFanCentral: Scoutrapport Jerome Leduc som nog snarare blir en mångsidig pusselbit i en gulsvart lagmaskin snarare än flopp eller stj…

SvaraRetweetFavorit

Socialt

Ge ditt stöd till oss:

Stöd VIKFanCentral genom en donation:

Logga in

Skapa ett konto