Långläsning: Lär känna Thomas Paananen: ”Tio norska elitklubbar ville ha mig & då var Brynäslegenden Tommy Sandlin nöjd”

Undertecknad fick tala drygt två timmar med huvudtränare Thomas Paananen i tränarrummet på ABB Arena. Detta är Del 1. Thomas började med att visa runt lite och man fick hälsa på fystränare Helena Ambjörn. I ett separat rum sprang vi på Mikael Backlund som satt och lastade in näring. Thomas önskade att man kunde ta in ”Mickis” i laget varpå Calgarystjärnan bara garvade. Känns som ett gemytligt ställe.

Sedan inleddes själva intervjun, med en blandning av egna frågor och läsarfrågor. Vi började tala om Thomas egen väg till nuet.

– Jag började på hockeyskolan i Surahammar. Min farsa har ju alltid varit intresserad. Han är största VIK-supportern. Jag satt ju jämt med honom på stol 42, sektion N, hela min uppväxt. Precis bakom spelarbåsen. Jag kommer till och med ihåg när VIK upp i Elitserien 1988 och då man höll sig kvar 1989. Det var häftigt med hela hallen som kokade. En Frölundasupporter gav mig sin halsduk då faktiskt, jag hade ju VIK-mössa och halsduk, det kommer jag ihåg så jäkla väl. Vi slog ut Frölunda i den avgörande matchen där Anders Berglund gjorde 4-2 i tom bur och VIK höll sig kvar 1989.

Med stor inlevelse talar sedan Thomas om den här känslan och hur häftigt det var och hur det bara kokade i hallen.

– Sedan spelade jag hockey tills jag var 30 år. Jag var ju inte dålig, men inte så jättebra heller, en medelspelare.

– Att få representera VIK, jag vet hur stort det är, att jag kom hit kändes nästan overkligt. Jag har gjort en annorlunda resa. När Stiffen (Stefan Holmgren) och de var pojklagsspelare var de ljusår bättre än vad jag var. Men lärdomen är vill man något, så går det. Min slogan nu är också: Det blir vad man tänker. Men måste göra rätt saker över tid, med tålamod.

Men du gjorde ju en del mål?

– Ja, jag var ju inte dålig. Jag hade ju någonting. Man talar ju om idag att om man ska komma fram måste man ju ha en spets. Det hade jag i inställning, hjärta och kunna offra mig själv. Det var jag jäkligt bra på. Desto tuffare, tightare och grisigare det blev, desto bättre blev jag. Det är en egenskap jag kan ta med in tränarrollen nu också förhoppningsvis, att jag växer med uppgiften desto tuffare det blir.

När började du fundera på att bli tränare?

– Jag har ju alltid haft idéer om hur det ska vara, trots att jag inte var någon lirare. Att man ska trivas och tycka att det är kul. Jag har ju verkligen varit med och skräckexempel där man inte har trivts och då presterar man ju inte heller.

– När jag hade spelat klart var meningen att jag skulle sluta med hockey och göra något annat. Men sen på sommaren ringde Niklas Johansson till mig och frågade om jag var intresserad av en ledarkarriär i VIK Hockey.

– Då kände jag på en gång: ”Verkligen!”. Tänk att få bli ledare i VIK Hockey. Sen var jag med Hellas (Pär Hellenberg) och Peter ”Buster” Johansson i J20 för att se och lära, hur funkar det att vara hockeytränare? Efter den säsongen bestämde jag mig för att skulle komma till VIK:s A-lag. Den målbilden har jag haft hela tiden och funderat på hur jag skulle ta mig dit. Jag måste bli bättre på det här, det här och det här.

– Jag behöver fortfarande bli bättre på hur mycket som helst, men jag tror ändå på min ödmjukhet, det är ingen one-man-show. Jag kände att det här är min grej. Man känner ju så i livet ibland, det här vill jag hålla på med.

– Jag har senast jobbat som deltid säljare på elgrossist, ”key account manager”, svagkraftssidan, typ larm och sådant. Men nu är jag hockeytränare 70 % och resten med ungdom och hockeygymnasiet med mera inom VIK.

Varför slutade du redan vid 30?

– Jag var ju på gränsen till Allsvenskan, precis som de här killarna (i laget) är nu. Jag spelade i Söderettan i många år och det var ju en helt annan serie än att komma hem till Sura. Inget ont om Sura och Västra, men när vi ändå skulle flytta hem så… Sura tränar ju 18.30 på kvällarna och vi fick en son då, vårt första barn. Det gick inte längre. Sen kände jag inte att jag var bra längre, när jag tappade det genuina 100 %, då åker man nästa runt och skäms för sig själv. Det kändes helt rätt att sluta. Men hade jag bott kvar i Skåne hade jag säkert spelat längre.

Vilka förebilder har du haft?

– Jag hade Tommy Sandlin i Trondheim (norska ligan). Så mycket som jag lärde av honom var fantastiskt, mycket av det har jag tagit in i mitt sätt. Han låg långt fram i mycket. Det var första gången jag fick en tränare som vände på det – han såg mina positiva saker. Då kände jag hur jäkla mycket bättre jag blev, hur mycket mer jag kunde träna och pressa mig själv, med små, små grejer. Jag pratade jättemycket hockey med honom. Tragiskt nog gick Tommy bort året efter.

– Vi hade väl ett mittenlag i Trondheim, men vi gick till final då. Det var under den NHL-lockouten 2004/05. De som vann, Vålerengen, hade ju Scott Hartnell och Chris Mason i mål. Jag kommer ihåg Mason, vilka otroliga räddningar har gjorde i finalmatcherna.

Kände du på Hartnell något, en riktig tuffing även i NHL?

– Ja, jag var ju likadan själv. Finalen var ju mot hans lag alltså, Vålerengen. Vi flög till Oslo och på flygplatsen sa Tommy Sandlin att han ville att jag skulle vara på Anders Myrvold, även han med NHL-meriter. Han var ju ganska skicklig och så, men med några rapp kunde man få honom ur balans. Så jag var ju på Myrvold ganska hårt, och jag kände att jag behärskade det.

– Men sen kom Hartnell in i bilden. I tredje perioden sa han att ”gör du det en gång till så sänker jag dig”. Sen var det munhuggning i båsen och jag bara skrek något till Hartnell. Då sa min lagkamrat Mark Bell, då assisterade kapten i Chicago Blackhawks, att jag fick passa mig, då Hartnell även är respekterad där borta. Och mycket riktigt, 20 sekunder senare hade jag en armbåge rakt i huvudet så jag slocknade.

– Tommy berömde mig efteråt och sa att ”du gick dit även den här gången också”, skrattar Thomas. Vi förlorade dock finalen, men jag vek mig inte, och det är jag stolt över.

Du gjorde väl 50 mål säsongen innan? (I norska andraligan)

– Precis, efter det hade jag anbud från tio norska elitserieklubbar. Men jag valde Trondheim tack vare Tommy. Jag har alltid velat göra mål och poäng, det var viktigt för mig. Det finns ju inget roligare än att dra ett slagskott ribba in. Jag jobbade mycket med målbilder, så att jag såg mig själv göra mål.

Några andra förebilder?

– Peter Forsberg. Men när han spelade i Colorado var det ju ofta fyra på morgonen. Så jag gick ofta och la mig tidigt för att kunna se hans matcher. Jag blev jäkligt inspirerad av honom, både som människa och spelare, även om det inte var det bästa för min sömn. Jag skulle vilja bli uppfattad som honom. Ha en sådan vinnarskalle, men så sjukt ödmjuk. Att ha balans i det hela. De tuffaste på plan är oftast snällast utanför.

Hur var resan i juniorerna som tränare?

– Jag sa till Niklas Johansson att jag ville bli headcoach efter ett tag, då jag lyssnat bland annat på Hellas och Buster och lärt mig olika saker. Jag fick då ta över J18 mitt andra år som tränare.

– Sedan kom jag i kontakt med Patrik Fagerlund och frågade om han ville köra med mig i J18, efter det så är vi bästa kompisar idag. Han har nästan givit mig mest, eftersom jag var ganska het i början, han var precis tvärtom. Så jag har lugnat ner mig jättemycket, och förstår vad jag ska fokusera på. Så vi hade hand om J18 två år. Idag är Fagerlund lärare på hockeygymnasiet.

– Sedan kom Zäta (Patrik Zetterberg) in och frågade om jag ville ta över J20. Så jag har varit huvudtränare senaste fyra åren.

Hur du ser på skillnaden att coacha J20 och ett A-lag med män, där flera spelare ju har fina meriter?

– Jag tänker på att vara mig själv. Men det är klart att det är skillnad, det kräver mer av dig att vara A-lagscoach. Men hittills har det känts bra, jag tänker inte så mycket på det och jag tycker att jag förberett mig så mycket det går.

Hur var det ifjol att ta över A-laget mitt i kvalserien?

– Vår säsong med J20 hade tagit slut. Jag var med de första tre matcherna i kvalet som ett slags ”Hawk-Eye” till Christer.

Sedan kommer Thomas in mer på Christer Olsson.

– Han är en stor inspirationskälla för mig. Jag lärde mig mycket av honom, jag är ju en sån som frågar väldigt mycket. Christer var jätteintresserad av J20 och väldigt inbjudande. Christer har jag en ruskig respekt för i min bok, och vi har fortfarande kontakt nu, vilket jag är glad för.

– Sedan efter Huddingematchen fick jag en fråga om jag vill komma in i båset och hjälpa Christer, och det ville jag gärna göra, ”om ni vill att jag gör det så”. Sen blev det ju att Christer hoppade av efter att Tony fick gå, sen stod jag där själv. Det var ju inte riktigt tanken från början.

– Men nu blev det som det blev. Jag var helt övertygad om jag skulle fixa det där. Men jag lärde mig väldigt mycket om hur det är mentalt. Även om många spelare underpresterade under lång tid så var det mycket mentalt i slutet. I min första match mot Visby förlorade vi med 1-3. När vi sen mötte dem borta kände jag att jag inte ens kunde förstå hur vi kunde förlora mot dem.

– Det var ju helt nytt för mig, jag hade aldrig hoppat in i ny grupp så där. Men jag kände att vi fick bättre och bättre fart på det, inte spelmässigt, men vi vann fyra av de fem sista matcherna trots att vi spelade med en pistol mot tinningen varenda match. Det märker man på spelarna. Det har jag nu lärt mig jättemycket av. Klarar jag det, klarar jag nog det mesta.

– Även om det var en dröm att komma in i A-laget, så njöt jag ingenting. Det var ju så jäkla stressigt. Men ska du ge dig in i leken ska du leken tåla. Det är jättemånga som kommit fram till mig och sagt: ”Men vad hade du kunnat gjort då?”. Det är det värsta man kan få höra, det är så att jag spyr när jag hör det. För är jag ansvarig, då står jag i fronten också. Så kommer jag alltid vara.

– Det värsta jag vet är när en spelare kommer in och skyller på någonting. Ta istället ansvar för din prestation, då får du mer respekt. De som skyller på annat är förlorare i mina ögon. Så jag hade visst kunnat gjort annorlunda och räddat VIK kvar.

– Det viktiga i livet när man åker på något tufft, att man lär sig något av det. Det är tufft att vara tränare. Du är påkopplad 24 timmar om dygnet, som måste ta media, stå rakryggad för spelarna. Som spelare kan du ju gömma dig bakom någon.

Men du valde att fortsätta i VIK?

– Jag vill verkligen satsa på att bli hockeytränare och se hur långt jag kan nå. Jag fick anbud från två allsvenska lag faktiskt, och ett lag från Österrike. Att jag fick dessa anbud gav WOW!, vad kul.

– Men hela tiden har jag funderat att sen Zäta blev ensam sportchef att jag ville stanna. Utan Zäta hade jag nog inte stått här idag. Han tror verkligen på det jag håller på med, vi har haft otroligt bra kontakt i juniorerna också. Vi har samma syn på spelet, även om vi inte tycker lika om allt. Det klickade på rätt sätt med Zäta, vi har roligt ihop och vi pratar inte bara hockey.

– Så åter till den här ödmjukheten, istället för att sticka någonstans med bättre förutsättningar, så kände jag ändå att jag vill vara med på den här resan i VIK.

Om vi går över till lagbygget, hur har ni satt ihop laget i stort?

– Vi har ställt två frågor till spelarna, vill ni blir bättre? VIK som förening vill ju vidare, men just nu vill vi inte ha spelare som är nöjda med att spela i Ettan. Exakt alla spelare vi har tagit hit har den drivkraften.

– Nummer två är att vi vill ha spelare som vill s-p-e-l-a hockey, ”spela spelet”. Dels att de varit med och att de vill s-p-e-l-a hockey.

***

Detta var del 1 av intervjun där vi fått lära känna Thomas mer som människa och tränare. Nästa del tar upp spelsystem, spelare för spelare, det nya sättet att mäta prestation efter match. Med mera. Med mera.

Men till sist fick jag ta en bild på hur femmorna har ställts upp hittills:

Fredda J som ytter! Paananen kan sina saker…

Att Källström fått spela med en J20-back (Elias Rosén/Marcus Johansson) menade Paananen bero på att Källström är så bra att han är en perfekt läromästare.

Niclas Lehmann missade en träning efter smällen på Ispremiären, men är tillbaka. Osäkert kring Manne Mattisson vars knä ska undersökas grundligt.

Gällande kaptener kommer Thomas släppa dessa denna vecka…