Tankar efter Almtuna: VIK-ledningen står inför en ny typ av utmaning med tightare marginaler och större förväntningar
”Vi var ju för det mesta utspelade och sa att det här var nog sista gången vi tog poäng i Västerås i vinter”. Denna blogg har en del inside och enligt bra källor gick snacket lite så bland uppenbart ärliga Almtunaspelarna efter matchen igår, då AlS vann med 4-3 i ABB Arena.
Det stärker även hur bra laget ser ut på pappret och även den positiva bilden på näthinnan efter söndagens försäsongspremiär: Denna trupp innehåller mycket individuell kvalitet från start, främst på målvakts- och forwardssidan.
(Och då fick vi inte ens se den på förhand enligt många väldigt skicklige lilla dynamon Alexander Lunsjö, som är klart SHL-material enligt många.)
Men vän av ordning tänker nog att ovanstående låter alldeles för bra och enögt skönmålande. Visst kan det vara så. Mer meriterade lag än VIK har som alla vet kraschlandat ordentligt i HA. Fråga folk i Södertälje, Umeå och Malmö.
Så frågan blir: Vad kommer det handla om, nu när VIK-truppen består av fler spelare som inte behöver bevisa att de kan göra sina grejer på allsvensk nivå?
Ifjol var frågan vid denna tidpunkt om överhuvudtaget Mikael Frycklund, Kalle Östman, Lukas Zetterberg, Samuel Ersson och Alex Lindelöf kunde leverera någorlunda bra kväll efter kväll i HA.
Nu är frågan om det går att maxa mer ur spelare som Viktor Hertzberg, Daniel Öhrn, Jerome Leduc, Emil Kruse och Kelsey Tessier. Går det exempelvis att få Hertzberg, trots att han gjorde nästan 40 poäng redan ifjol, att spela varje match som det vore den sista och verkligen brinna för att ta VIK och sig själv till nästa nivå?
Kommer Jerome Leduc och Kelsey Tessier att visa riktigt hjärta, och inte hemlängtan, när säsongen sedan ska avgöras? Tessier har förr visat att han kan det. Tyvärr har alldeles för många importer och andra beprövade spelade vissnat rejält under slutspel/kval i VIK genom åren. Nu är Paananens uppgift att ändra på det.
Alla marginaler blir mindre desto högre upp man kommer i idrottens värld. Nu handlar det inte bara om att skapa allsvenska stjärnor. Nu handlar det om att finputsa allsvenska stjärnor, gör dem lite bättre och riktigt hungriga. Detta samtidigt som man fortsätter sin framgångsrika spelarutveckling för de som är yngre.
Plus att man ska få alla dessa redan beprövade spelare att finna kemi och underordna sig olika roller. Det kan kräva både lite tur och främst fingertoppskänsla gällande kemidelen.
Thomas Paananen och Lars Ivarsson står alltså inför en ny typ av utmaning. Dessutom med högre förväntningar, både uttalade och outtalade sådana, från alla.
Med Paananens/Ivarssons filosofi så tror jag det bara är bra. Han vill ju att alla kedjor ska producera om möjligt, han vill att alla ska ta de roller de får fullt ut oavsett om det är offensivt eller defensivt. Man såg väldigt tydligt förra säsongen hur olika kedjor klev fram vid olika tillfällen. Jag tror det blir liknande nu, men att kanske 2 kedjor kliver fram per match istället för en etc… Man är kanske naivt positiv men gillar verkligen spelglädjen man ser – det tror jag kan leda långt. Och med många kreativa spelare så känns det som att det kommer bli otroligt publikfriande spel denna säsong! Överlag tror jag det blir en mycket hälsosam konkurrens på ALLA positioner – både om spelare ska spela men även var och i vilken rangordning.
Detta lag har oerhört bredd på forwardsidan. Hur ska man kunna hålla alla nöjda blir en utmaning. Om Lindberg får spela mycket, vem får då kliva åt sidan? Lunsjö? Ska Fredda enbart spela hög i hierarkin för att han är kapten? Anthon, JJ och Kalin kommer också tävla för platser högre upp i hierarkin.
Bozo, oerhört bra frågor! Omöjliga att svara på just nu. Blir spännande. Vad tror du själv?
Jag tror säkerligen vi kommer få se spelare som tar större steg än vi kunnat ana. Blir väldigt intressant och jag tror vi kommer få se transformerade kedjor under säsongen. Sen kan vi självklart inte ha samma tur med skador som förra säsongen.