Västerås checkade ut för säsongen på sämsta tänkbara sätt hemma mot AIK
McGrath & Co. hamnade rejält på knä. Vi får hoppas att få se en mycket revanschsugen Evan nästa år. FOTO: RUNE ÅHLÉN FOTOBLOGG
Vinnarmentaliteten att vara bäst när det verkligen gäller har inte funnits i VIK Hockey under mycket lång tid. Nu i kvalserien bjöd verkligen VIK Support/klacken till och skapade fantastiska TIFO:n men trots detta lyftes inte VIK till segrar.
Framtiden i form av Mathias Bromé fick äntligen lira och gjorde det bra. Även Frycklund var pigg. FOTO: RUNE ÅHLÉN FOTOBLOGG
Ikväll mot AIK var det tyvärr bara 1800 på plats och det blev en tyst ”träningsmatch” vilket givetvis AIK tjänade på på bortaplan.
Annars spelade VIK hyfsat och skapade några heta lägen. Fornataro och Lindhagen hade båda nästan öppet mål och Söderkvist träffade stolpen på ett friläge. Mål där och vi hade fått en annan matchbild troligen.
Annars kunde AIK gå ifrån efter två tveksamma ingripanden av Fransson. 1-4 till slut.
Får Luca stå nu sista två? Det är han väl värd. FOTO: RUNE ÅHLÉN FOTOBLOGG
Sammanfattning
Man såg i matchen att det inte var max tändning i VIK. Väldigt tråkigt då chansen fanns. Nu smälter vi detta och försöker lära oss följande snabbt ihopskramlade punkter. Mer sammanhängande analyser kommer.
- Power play måste sitta innan man går in i kvalserien
- Man måste ha några fler backar som kan åka skridskor fint och samtidigt vara spelskickliga
- Man kan inte ha för många små finessforwards mot stora SHL-backar (när ska VIK lära sig detta? 2038?)
- Man kan inte lita på att skadade spelare som genom ett under ska bli friska/återhämtade på kort tid
- Man ska helst inte plocka in en tänkt förstecenter som inte lirat match på 45 dagar som dessutom blir pappa för första gången. Den som har barn kan förstå att det var en svår situation för McGrath. Plus att McGrath hade noll kemi med omgivningen.
- Det är inte optimalt att ha en ensam målvakt som står precis allt. Fransson var inte sig lik i kvalserien och var kanske trots allt lite mentalt sliten efter 59 tävlingsmatcher med många skott per match (cirka 30).
***
Det blev trångt för en halvskadad (?) och inte helt fulltränad Jeremy i kvalserien. Räkna med en revanschugen #18 nästa år. FOTO: RUNE ÅHLÉN FOTOBLOGG
***
Kort och spontant om nästa år:
1. Spar in pengar på forwardssidan genom att lita på att några av Mastomäki, Bromé, Lantosi, Svedlund, O Pettersson, Weiskog och Frycklund plus några till kan ta runt fyra-fem forwardsplatser. Ge dem verkliga chanser och låt dem spela sig igenom svackor. Att detta måste funka får bli nästa års ”chansning”.
2. Värva en skaplig backup som avlastar Fransson 10-15 matcher och skapar välbehövlig konkurrens.
3. Satsa allt som går på att värva tre-fyra riktiga allroundklassbackar där Mitell (har kontrakt), Emmerdahl (kontrakt), Söderkvist (kontrakt), Hampus Larsson och Linnarud tar hand om övriga platser.
4. Gör en grundlig haverikommission kring powerplay, som kanske var den enskilt största orsaken till att SHL-drömmen gick i kras.
Tror dock tveklöst att Bolshauser var den där skapliga backupen. Hade med all säkerhet kunnat stå 10-15 matcher och gjort det väldigt bra, så väldigt synd att han aldrig fick chansen.
asd, tack för uppmärksamheten, korrigerat nu. Självklart ska Hampus med.
”3. Satsa allt som går på att värva tre-fyra riktiga allroundklassbackar där Mitell, Emmerdahl, Söderkvist och Linnarud tar hand om övriga platser.”
Vad hände med Hampus Larsson?
Det kändes som att VIK i kvalspelet till SHL tappade bort grunderna. Håller med Fagervall att de första två kedjorna inte hann med att spela ihop sig. Sedan höjdes förväntningarna både externt, internt samt på de spelare själv som kom in att vi skulle börja producera mer framåt. De nya värvningarna sågs lite som räddare och hjältar och det knöt sig för dem och grundspelet tappades bort. Dessutom borde VIK ha tagit fram flera PP-varianter som fungerar även när Williams inte sätts upp för skott. Nu hann han aldrig komma igen efter skada och PP kom aldrig igång. Lärdom: att sätta rätt förväntningar på alla spelare. Tala om för värvade spelare att det räcker med att de följer spelmodell och gameplan, det förväntas inte att de ska komma in och dominera. Detta funkade inte, de hade för höga krav på sig själva och det knöt sig för dem och hela laget.
Fransson var ju tydlig med att han vill stå alla matcher han kan, då är han bäst. Kanske dags att ledningen( i detta fall målvaktstränaren) vågar tala om för spelare att deras vilja inte alltid överensstämmer med verkligheten.